Så har jag öppnat antikvariatet efter helgstängningen och förbereder nu vårens olika program och aktiviteter. Så här i början av året, i januari och februari, står August Strindberg i centrum. Nu på tisdag 30 januari föreläser jag i ABF Strängnäs om Strindberg mer allmänt för att sedan i antikvariatet 10 februari berätta om Strindbergs läsning i ”Strindberg och böckerna”. Och 23 februari föreläser jag i ABF:s stora sal i Eskilstuna om ”Strindberg och journalistiken”. Och tanken är att få igång strindbergscirklar i hela Sörmland med start i Eskilstuna och Strängnäs.
Jag har ju märkt i föreläsningar, recensioner, litteraturcirklar m.m. att ämnet August Strindberg ibland för många utifrån volym och bredd kan upplevas som alltför omfattande – nästintill övermäktigt. Efter många års läsning av Strix har jag kommit fram till att mycket klarnar om man ser – lite grovt givetvis – författarskapet som vilande på tre pelare, tre fästpunkter.
Dessa är: Hans livslånga fokus på naturen – också i motsats till kultur, förkonstling. För det andra hans sätt att skriva som sprunget ur en väldigt extensiv och intensiv läsning och för det tredje hans journalistiska erfarenhet. Därför höll jag föredrag i december om Strindberg och naturen (även den fysiska och landsbygd före stad) och därför går jag nu vidare med föredrag om läsning och journalistik.
Denna utgångspunkt förklarar också hans unika kvaliteter som författare: Hans variation i ämnen, tempo och tydlighet i skrivandet, natur före kultur och hans enorma nyfikenhet, receptivitet.
Och detta går att renodlat se minimalistiskt genom att läsa enbart tre böcker: Röda rummet från 1879, Hemsöborna från 1887 och Ensam från 1903.
Men det är roligt att läsa betydligt fler. Men läs inte honom som kulturikon och pelarhelgon. Läs honom som en oerhört kreativ människa som ibland lyckas och ibland misslyckas i sitt uppsåt. Dock måste jag betona: Han har lyckats med en försvarlig mängd texter. Misslyckandena försvinner nog i mästerverksmixen.
Tag och läs!
Tryggve Lundh
Kort efter Göran Söderströms personliga, läsvärda biografi ”Strindberg – ett liv” ( Lind & Co, 2013) utkommer nu i mitten av oktober, tyvärr ett år efter Göran Häggs alltför tidiga bortgång ( 1947-2015), hans emotsedda helhetsbeskrivning av Strindberg. Hägg håller sig i biografin nära rubriken ”Sanningen är alltid oförskämd. En biografi över August Strindberg”, Norstedts 2016) . Han gör så genom att redigt och med avsevärd litterär spänst koppla samman Strindbergs idéer med hans personliga upplevelser.
När jag håller föredrag om Strindberg kommer ibland frågor om hans problem med att behålla vänner och hans osvikliga förmåga att skapa ovänner, rentav fiender. Nu har jag läst den nyutkomna boken ”Vänner och fiender” ( Carlssons förlag) med undertiteln ”Människor runt Strindberg. Med utgångspunkt i en serie föredrag på Strindbergsmuseet om just ”Människor runt Strindberg” har Stefan Bohman, Erik Höök och Camilla Larsson grupperat samtida vänner och fiender ur författar- och konstnärskretsar samt från samhälls- och musiklivet. Vi möter i korta resuméer exempelvis Carl Larsson, Selma Lagerlöf, Edvard Munch, Henrik Ibsen, Björnstierne Björnson, Friedrich Nietzsche, Oscar II, Anna Branting (och lite om Hjalmar också givetvis), Sven Hedin, Richard Wagner och Tor Aulin.