Har läst en välkommen nyupplaga av Mankells starka debutroman från 1973  ”Bergsprängaren”, Leopard förlag, 2018.. Oskar Johansson, bergsprängaren, stryker nästan med i tunnelsprängningen. Han är resten av arbetslivet handikappad i arm och öga men i fullt arbete med att ivra för en större arbetargemenskap och ett rättvisare Sverige.

Och han lever länge 1911-1968 och ser hur landet förändras men hur den skeva inkomst- och maktfördelningen består trots reformer och retorik som vill för honom påstå motsatsen. Henning Mankell gör skildringen mångskiftande genom att föra fram handlingen i form av möten mellan berättaren och den åldrande Oskar och Elvira. Sammantaget blir detta ett av de verkligt angelägna porträtten av liv och villkor i svensk arbetarlitteratur och romanen känns på så sätt lika aktuell nu 2018 som då den skrevs 1973. Henning Mankell understryker detta i ett förord i boken från 1997 som klart poängterar att de problem som Oskar brottades med före och efter arbetsolyckan kvarstår att åtgärda. Ett perspektiv finner jag särskilt väl belyst och det är hur Oskars oförtrutna tro på gemenskapen och den samlade arbetarkraften ändå i realiteten ställer honom ganska ensam. Jag menar att Mankell framhåller detta mer problematiserande än pessimistiskt.

Tryggve Lundh