Etikett: Oates

Oates – Jack of Spades

Under åren har jag nu, främst i den tragiskt nedlagda tidningen Folket, anmält nya böcker av den amerikanska författaren Joyce Carol Oates. Sammantaget tror jag att jag skrivit om drygt 35 av hennes styvt 45 böcker på svenska som jag har i min bokhylla.  Det känns som jag aldrig har kommit författarskapet närmare än nu, när jag läst den synnerligen eleganta och flyhänt skrivna  romanen  ”Jack of Spades” i översättning av Kerstin Gustafsson, Albert Bonnier förlag, 2017.  Egendomligt nog bryr sig förlaget inte om att översätta titeln till Spaderknekt.  Det är inte så att jag håller denna psykologiska thriller för hennes bästa eller angelägnaste, men just för romanens tema.

Hon skriver om en framgångsrik deckarförfattare Andrew J Rush, som vill utmana sig själv, tävla med Stephen King m fl.,  med en ny sorts mer utlämnande, hårda, ja råa spänningsromaner utan civilisation och polityr – en sorts pulp fictionböcker fyllda av våld, kvinnoförakt.  Och det går väl, ända till Rush åtalas av en överspänd kvinna för att ha stulit hennes texter och plagierat. Rush spelar först förnärmad som den fine hyllade författare han är, men dras ohjälpligt in i en situation som han hela tiden förvärrar.

Oates leker med författarrollerna och Rushs personlighet deformeras, undermineras. Mer berättar jag inte, men det är förbålt skickligt skrivet. Och känns för mig mycket nära då  Oates själv arbetar med flera författaralias och publicerar sina romaner, thrillers och ungdomsverk under flera namn. Det ser alltså ut som hon leker lite med sin egen författarpersonlighet också.

Skrämmande läsning som kan, bör  bli er i sommar!

Tryggve Lundh

Nära om Joyce Carol Oates

Joyce Carol Oates ( född 1938) får möjligen aldrig nobelpriset i litteratur, men läsare har hon – väldigt många i Sverige – jorden över och hon fortsätter med sin oerhörda produktionstakt, trots motgångar, rätt många mellanböcker nu, och törnar i livet.  Hennes länge aviserade memoarbok  har nu utkommit och som Richard Ford , en annan litterär kanon i USA skriver, så är hennes livsskildring ”ett gripande och bitvis gåtfullt vittnesbörd från ett ovanligt författarliv.”  Hon skriver i ”Det förlorade landskapet. En författares uppväxt” (Bonniers, 2016) nära om barndom, uppväxt och sin väg till universitet, pedagogik och litteratur och om samlivet med den älskade litteraturforskaren Ray Smith, men mycket av detta hade jag läst tidigare. Den stora behållningen i memoarboken är hennes väldigt exakta och ömsinta ihågkomster av släkten, och framförallt föräldrar (Carolina och Fred) och far- och morföräldrar. Den osminkat, öppet redovisade den svarta fläcken är hennes traumatiska förhållande till  den svårt autistiska och våldsamt utlevande lillasystern Lynn, som hon aldrig kunde knyta några relationsband till.  Fantastisk, ja gripande, är hennes redogörelse för den vikt hon under åren fäst vid modern och de kläder hon fick av henne och som fortfarande bär på de vackra författarporträtten.

Och hon hänvisar hela tiden till sina verk, även de av mer självbiografisk natur, så läsaren ser hon litterärt har omsatt det levda till ditt skrivna. Kanske  har avsnittet om tiden i Detroit  varit särskilt styrande för hennes skrivande.

Det som faller mig in efter läsningen av denna närmast megalomaniska studie i minneskonst, detaljåtergivning (som – det ska erkännas – av och till kan trötta något) är vad Olof Lagercrantz i en text om Strindberg skriver om ett samtal som Olof hade med den fine, vise poeten Werner Aspenström om Strindbergs ojämna produktion. Aspenström uttryckte det så här: Det som kännetecknar de riktigt stora författarna är att de vågar skriva närmast pekoral. Nu tycker jag inte Oates skildring av sitt liv är pekoral, långt därifrån, men hon visar full tilltro, hon vågar lita på  vår läsning, vårt tålamod.

Alltså: Tag och läs!

Tryggve

© 2023 Torshälla Antikvariat

Formgivning Anders NorenUpp ↑