Etikett: ny bok

Håkan Nessers infernaliska Intrigo

Under många år, och när det begav sig i främst tidningen Folket, recenserade jag den språkskicklige Håkan Nessers böcker, såväl de mer spänningsinriktade kring detektiverna i Maardam (van Veeteren m. fl.) och Gunnar Barbarotti som de mer filosofiska kring Kumla, Carmine Street, Winsford och annorstädes.

Nu är han högvilt också  i cineastiken genom tre internationella storfilmer i Intrigotrilogin i regi av Daniel Alfedson. Och nog känns han som högvilt också nu när jag just läst hans nya bok Intrigo (Albert Bonniers förlag, 2018) som utgörs av en samling av hans bästa romaner och noveller: Rein, Kära Agnes, Ormblomman från Samaria,  All information i fallet och den otäckt välformulerade, nyskrivna kortromanen Tom.

Håkan Nesser har inte alltid den stora sociala, samhällsromanen i sikte, som kollegan, den nu tragiskt bortgångne Henning Mankell, men han har en språklig exakthet och en rikedom som imponerar och som tränger igenom de flesta pliktläsningsskikt ner till själva essensen, existensen. Har ni inte läst Nesser tidigare så börja med ”Flugan och evigheten” eller ”Barins triangel” . Eller haka på med denna bok – ”Intrigo”.

Det räcker nog här för mig  med att exemplifiera med den alldeles lysande, perspektivvändarberättelsen Rein, där ni oupphörligen kommer att fundera på vem som är brottslingen och vad är egentligen brottet eller den infernaliska inledningsnovellen Tom om skuld, straff och ständig återupprepning.

Alltså: Tag och läs!

Tryggve Lundh

 

Elsa Grave 100 år

Fjorton röster om Elsa GraveDen färgstarka poeten  och konstnären Elsa Grave (1918-2003) skulle nu den 17 januari ha fyllt 100 år.  Det är Elsa Grave-sällskapet bildat  1998, som firar med antologin ”Fjorton röster” (ellerströms förlag). Antologin är redigerad av Kristina Hallind, Eva Lilja, Anna Wieslander och Anna PiA Åhslund och den är viktig och läsvärd. Det utkommer till 100-årsminnet också samtidigt flera andra böcker som minns. Jag läste litteraturvetenskap i Uppsala och specialiserade mig under tidigt 1970-tal på 40-talisterna och minns redan då att jag tyckte Elsa Grave och Werner Aspenström ( de kände varandra och skrev om varandras verk) var lite roligare än de jag koncentrerade mig på: Erik Lindegren och Karl Vennberg, som jag också hade planer på att doktorera på.

Och mitt läsintryck håller i sig. Hon skriver oerhört sprakande och personligt, har en särpräglad personlighet och fokuserar envetet genom författarskapet, också i konsten, på återkommande motivkretsar: modern- barnet, könsmaktsordningen samt freden och miljön. I den antologi ”Fjorton röster”, som jag anmäler här, blandas förvisso högt och lågt också i minnesbilderna av henne, men allt samlas till en bild av en originell poet, prosaist och konstnär. Jag fäste mig här särskilt vid Ingvar Holms text om Graves beska bild av modern, jungfrun och Eva Liljas analys av långdikten ”9 vaggvisor för mitt ofödda barn” (Ur Höstfärd, 1961). Elsa Grave debuterade som känslostark 40-talist med ”Inkräktare”, 1943 och har betytt mycket för många sentida poeter, exempelvis öländskan Anna Rydstedt, som också här i antologin jämförs med Grave av Anna Smedberg Bondesson.  Elsa Graves vikt för freds- och miljöarbetet betonas i antologin av Per Gahrton i en text om hennes mijlöengagemang och tidiga inträde i miljöpartiet.  Antologin fungerar fint som minnesbok och Graves dikter, och analyser av dem, finns insprängda i boken och fungerar väl tillsammans med teckningar, akvareller i den vackert illustrerade utgåvan, försedd med litteraturanvisningar och register.

Tag och läs!

Tryggve Lundh

Elena ancora!

Nu i höst har så den redan lite mytomspunna författarpseudonymen Elena Ferrante avslutat sin Neapelkvartett, de fyra böcker som beskriver relationen mellan två kvinnor, Elena och Lila, från efterkrigstid fram till åttiotalet. Jag skrev om den första boken ”Min fantastiska väninna” och har nu avslutat läsningen av den nu utkomna fjärde boken ”Det förlorade barnet”.

Så här sammantaget är detta en mäktig fresk över två kvinnors vänskap och trätor och balansgång mellan klaner, släkter i fattigkvarteren från barndomen till de karriärer de gör i medelåldern som rosad författare respektive maktsymbol i Neapel nära maffian. Alltså: Ferrante ancora, än en gång.

Persongalleriet var överflödande i bok ett och nu, när Ferrante i bok nr fyra ska dra utvecklingen långt framåt, är historien alltmer komplex och släkthistoriskt förgrenad.

Jag tänker så här i efterhand att jag faktiskt haft störst behållning av den oftast färgsprakande tempofyllda historien just i bok 1 och 4, medan mellanböckerna har berört mindre.

Men det är sammantaget en ansenlig romanprestation och jag har lärt mig mycket om tiden, miljön, romanpersonernas relationer och den slitna, fascinerande staden Neapel.

Så: Tag och läs!

Tryggve

Torshälla 700 år – Jubileumsbok

På antikvariatet säljer jag nu kommunens officiella jubileumsbok, Torshälla 700 år – En fotografisk resa längs vattnets väg. Text och bild av Leif Persson och Ove Georgenson, utgiven på Vaktel förlag  i år.  Pris 350 kr

Boken bygger på känt och okänt material ur historiska fotoarkiv från Georg Nyström och Harald Bäckstrand. Den skildrar på ett lysande sätt hur staden utvecklats, ständigt i samspel med vattnet.

Torshälla i krigets utkant

Få av oss vet väl något om Torshälla under det andra världskriget och om Sörmland inte mycket annat än att Kjesäter mottog flyktingar och att utbildning av norsk trupp under krigets slutskede bedrevs på Mälsåkers slott. Och givetvis mottog Torshälla flyktingar och immigranter från flera länder i Europa i samband med kriget.

Men att Torshälla finns i arkiven såsom aktivt i kampen mot nazismen kan vi nu ta del av när den tidigare DN-journalisten Anders Johansson, boende i Eskilstuna, nu fortsätter sina skildringar av bortglömda människor och organisationer under kriget. Han startade 2005 med ”Den glömda armén” och fortsatte 2010 med ”De glömda agenterna” för att nu i somras utkommit med ”De glömda blockadbrytarna.

Hans specialområde är Norden och han studerar gärna hur situationen var i Norge med inblickar i hur Sveriges neutralitet utmanades såväl av den tyska krigsmakten som av de allierade, främst av Churchills England, som ju efter ockupationen av Norge och Danmark i april 1940 noga bevakar gränser och farvatten och de svenska malmtillgångarna och exporten från Narvik och Luleå från malmfälten i Kiruna.

I det neutrala Sverige samlades motståndsmän, spioner och människor som ville ge broderlandet Norge i detta fall en hjälpande hand. De krigförande staterna hade ju också sina beskickningar (legationer, senare kallade ambassader) på plats. Och vad gäller Norge så bekämpades nazismen genom exilregeringen i London, med kung Haakon och statsministern Nygaardsvold och utrikesministern Trygve Lie.

Tyskarna spärrar av Skagerack med bland annat ubåtar, minfält, och fartyg mellan Kristiansand och nordvästra Jylland. Blockaden måste brytas och Anders Johansson beskriver i denna mycket initierade bok, huvudsakligen byggd på arkivforskning, hur planer och genomförande av blockadbrytande inskeppning till England gick till.

Det hela genomförs i en serie samordnade aktioner ledda av England (George Binney, Englands sambandsman i Sverige) i samverkan med bland annat ledande näringslivsföreträdare typ textilmagnaten Johnny Isachsen och Axel A:son Johnson. Men också genom talrika norska initiativ kring de i hamnen instängda kvarstadsfartygen i Göteborgs hamn eller kring båtar som med allierade medel upphandlas och vilar dolda i skärgårdsvikar och fjordar i Bohuslän. Här figurerar Järn-Henrik, den norske marinattachén, Hans Peder Henriksen, som en okonventionell och färgstark koordinator. Han samordnar även andra insatser typ radioutbildning i Mossebro, Småland m.m.

Inledande aktioner var lyckosamma och svensk malm och svensk kullager nådde avsedd destination i ex.vis Operation Rubble.
Annat blev rena katastroferna som den stora utsmugglingen av fartyg med last och personer i Operation Performance, där merparten av fartygen, totalt 10 st, förliste eller prejades och även båtar tvingades på grund av väder m.m. återvända. I dessa fall omkom många norrman, en del engelsmän och några svenskar. Totalt var 471 människor ombord på de s.k. kvarstadsbåtarna enligt uppgift från Säpo i Göteborg efter krigsslutet. En båt, med bland annat den unge norske marinläkaren Robert Collett ombord, försvinner spårlöst med 20 man och allt i det som nazisterna lakoniskt kallar ”Nacht und Nebel” (Natt och Dimma)

I ett av Operation Performances misslyckade blockadbrytarförsök finns på båten Storsten Karl Arne Eriksson (1919- 2009). Han kallar sig oftast Arne Eriksen, då han var uppväxt i Norge. Men föräldrarna bodde på under kriget på Kvarngärdesgatan i Eskilstuna och han var född i Torshälla landsförsamling. Fadern hade arbetat i Tönsberg och Arne gick dessa år i norsk folkskola, var stor Norgevän och medlem i norska Arbeiderpartiet och hade norskt pass från 1933. Han utbildade sig till fartygsmaskinist, deltog i strider och sabotageförsök från 1940 och framåt men efter den misslyckade blockadbrytningen med Storsten 1942 infångas han av Gestapo och förs till fångläger. Anders Johanssons forskning påvisar hur det faktiskt är det svenska medborgarskapet – som Arne vill bli kvitt sedan många år – som räddar honom under fångenskapen.

Till slut efter många byråkratiska turer, vädjanden från familjen, diplomati från UD m. fl får honom frigiven 22 september 1943. Sedan tar han sig hem via Helsingborg, blir norrman för gott och bosätter sig i Porsgrunn, där han arbetar för Norsk Hydro efter kriget. Ett märkligt människoöde som fick ett lyckligt slut. Han tituleras i de diplomatiska akterna som ”Blockadbrytaren” och blir i Anders Johanssons bok också en symbol för engagemanget och viljan att stå det onda mot trots risken att få betala ett högt personligt pris.

Jag fick avslutningsvis möjligheten att ställa några frågor till Anders Johansson:

Intresset för andra världskriget och Norge?

Jag fick upp ögonen för Norges frihetskamp mot Nazityskland och kopplingarna till Sverige. Och då jag på ett besök på Mälsåkers slott förstod att regelrätta soldater, inte poliser, utbildades av den norska staten där.

Sveriges hållning, neutraliteten under kriget?

Först ansåg jag som många andra att Sverige svek. Men jag har sett engagemanget från många enskilda och försökt lyfta fram detta i böckerna. Hitler påtvingade Sverige strikt neutralitet. Sverige undslapp ockupation tack vare både klokhet, slump och genom skickliga ämbetsmän som Erik Boheman och Gunnar Hägglöf och även en del smarta affärsmän.

Din grundforskning?

Extra givande har varit de många arkivstudierna tillsammans med släktforskande hustrun Margareta i England, National Archives i London, Churchill Archives Centre i Cambridge. Det var i Cambridge som jag fann upplysningarna om motståndsmannen Arne Erikson, född i Torshälla dåvarande landsförsamling.

Finns någon nyckelhändelse för blockadbrytandet?

Svårt att peka ut. De brittiska expeditionerna var både framgångsrika och katastrofala. Av stor betydelse var givetvis att den norska regeringen samlade ihop sin stora handelsflotta och lät Storbritannien hyra fartygen. Även de som låg i svenska hamnar.

Nästa bok? Samma ämne?

Inget konkret idag, men mycket om Norden och andra världskriget är fortfarande outforskat.

Jag marknadsför denna bok och andra av Anders Johansson på mitt antikvariat och ett föredrag inplaneras under april i år på Torshälla bibliotek/Kvarnen i samarrangemang med S:t Olofs Gille. Vi ses där.

Tryggve Lundh

Strålande nyöversättning av Den poetiska Eddan!

John Bauers målning ”Freja” på bokens omslag.

Lars Lönnroths översättning, tolkning av Den poetiska Eddan, Atlantis 2016 (Atlantis väljer ur världslitteraturen) är efterlängtad efter äldre utgåvor av Erik Brate och Björn Collinder. Nyöversättningen står sig väl i jämförelse och inrymmer en varsam modernisering utan allvarligare följder för rytm, högstämd poesi och med tiden väl inarbetade visdomsord på de gamla versmåtten fornyrdislag och ljodahattir med fantastiska metaforer – kenningar. Båt beskrivs exempelvis som ”havets häst”.

Lönnroth, professor emeritus i litteraturvetenskap, har länge arbetat med den isländska sagan, utgivit böcker och redogör här för arbetet med nyöversättningen också på eddabloggen.wordpress.com

Översättningsprinciperna beskrivs i inledningen, och boken innehåller också register, behövliga kommentarer och en litteraturlista. Liksom tidigare översättare utgår han från handskriften Codex Regius, men kompletterar med andra primärkällor, typ Hauks bok.

Höjdpunkter nu som tidigare i Den poetiska Eddan, ej att förväxla med Snorres Edda (Den prosaiska Eddan) är Voluspa (Valans spådom), Havamal (Den högstes – Odens – sång och hjältedikter om Tor, Helge, Sigfrid m. fl. Men också komiska berättelser, brutal blodshämnd i exempelvis kvädena om Gudrun.

Lars Lönnroth kommentar förtlöpande ändringar, behov av inskott vid textförluster i en pedagogisk högerspalt, vilket skapar god begriplighet och flyt i läsningen av detta centrala diktverk.

 

Tag och läs!

Tryggve

Häggs nya strindbergsbiografi!

Kort efter Göran Söderströms personliga, läsvärda biografi ”Strindberg – ett liv” ( Lind & Co, 2013) utkommer nu i mitten av oktober,  tyvärr ett år efter Göran Häggs alltför tidiga bortgång ( 1947-2015),  hans emotsedda helhetsbeskrivning av Strindberg. Hägg håller sig i biografin nära rubriken ”Sanningen är alltid oförskämd. En biografi över August Strindberg”, Norstedts 2016) . Han gör så genom att redigt och med avsevärd litterär spänst koppla samman Strindbergs idéer med hans personliga upplevelser.

Monografin bevarar en strikt kronologi 1849-1912 och grupperar skildringen under rubriker som Bibliotekarien, Revolutionären, Bekännaren, Magikern, Folktribunen och spänner det märkliga författarskapet mot tesen om Strindbergs ”kompromisslösa psykologi”. Och det fungerar – läsningen görs öppen och givande. Strindberg visas upp såväl i hans  ”mänskliga ofullkomlighet” som hans ”konstnärliga storhet”. Citaten direkt från Hägg.

Vassast är Göran Hägg i avsnittet om ”Inferno”, där balanseringen av skedet är beundransvärd. Mer plikttroget och kort skriver  han om Strindberg och konsten, något som  jag tror är en nyckel till hans olika skrivförändringar i författarskapet. Synd också att denna frejdiga bok, med fina vidareläsningar i slutet, i boktiteln vidarebefordrar förlagskladdet  på originalcitatet, som var ”Sanningen är alltid oförsynt”.

Men tag och läs, är det oförsynt så är det aldrig  försent!

 

Tryggve Lundh

 

Ferrante!

Alla talar om den och Ebba Witt Brattström gjorde god reklam för den i Babel – Elena Ferrantes Min fantastiska väninna  (Norstedts).  Recensionerna  är väldigt positiva och jag har inget att invända.

Det som slog mig i läsning av omdömena är betoningen av Elena och Lila och deras uppväxt som flickor och deras inbördes relationer och sårigheter. När jag nu tänker efter och bloggar här skulle jag i den starka berättelsen lyfta fram den fenomenala beskrivningen av hierarkier, miljöer med våld och maffians tunga tryck på Neapel.  Men så ska det vara med böcker av klass – de har olika ingångar och läses av folk som ni och jag som söker olika bekräftelser – utgångar.  Och detta är enbart första delen i en romansvit. Del 2 utkommer i oktober och heter  ”Hennes nya namn”.

Tryggve

Undset i ny språkdräkt

Den norska författaren Sigrid Undset (1882-1949) fick nobelpriset i litteratur 1928 för sina ”mäktiga skildringar ur Nordens medeltida liv”  i  allmänhet och för sin trilogi om Kristin Lavransdotter (Kransen, Husfrue, Korset, 1920-1922) i synnerhet.

Tidigt översattes trilogin till många språk och har här i Sverige utkommit i många upplagor alltsedan 1921-1923 i översättning av Teresia Eurén. Senast översattes denna mäktiga trilogi 1992 av Tove Boueng. Trilogin skildrar kärlek, moral och konventioner med precis tidsfärg och i en miljö som fångar in medeltiden från 1302-1349 dvs Kristins liv från stormanshustru fram till nunnenovis genom Norges Gudbrandsdalen ner mot Hamar och Oslo. Den har ett tragiskt slut i del 3 Korset och år 1349 när de pestsmittade båtarna löper in till Björgvin(Bergen). Jo, Sigrid Undset övergick själv 1924 till katolicismen.

Stor händelse nu när trilogin återutges i ny översättning och  då den första volymen Kransen (Norstedts) utkommer med fokus i Kristins brottning med tro och konventioner och en oresonlig förälskelse i Erlend, inte den stabilaste av män i giftet.

Gun-Britt Sundström har här gjort ett styvt arbete med att varsamt modernisera texten till svenska och hon guidar in läsaren genom ett informativt förord.

Och här  – av inte helt utredd anledning -använder hon det norska originalets Kransen som romantitel, även om romanen  i allt väsentligt handlar om vägen till giftet med Erlend och hur detta påverkar omgivningen. Någon törnekrona eller krans blir det mer tal om i del två och tre, dvs i Husfrun och Korset.

Men, tag och läs och längta efter del två och tre. Själv längtar jag lite också efter att få återse Nidarosdomen, Halvardsdomen och Gudbrandsdalen.

 

Tryggve

 

© 2021 Torshälla Antikvariat

Formgivning Anders NorenUpp ↑