Håkan Boström bröt med kriminalromanen ”Smörblomman” (2005) en ny författarväg för sig efter en lång räcka starka realistiska romaner, alltsedan lyrikdebuten 1972. Dvs realismen finns kvar och det samhällskritiska inslaget, gisslet av makt och myndighet och även viljan att bli konkret – fota innehållet i vardagliga händelser och i lätt igenkännbara miljöer.
Men nu alltså i kriminalromanens, eller polisromanens form och med personager som finns i böckerna – lite som hos Håkan Nesser eller Henning Mankell – förändrade i arbetet och i det personliga i bok efter bok.
Jag har nu läst hans trilogi om brott i Eskilstuna och om polisens arbete för att lösa dem. Efter ”Smörblomman” (2005) kom så ”Kvarteret Forellen” (2007) och nu med ett hopp roman nummer tre ”Kvarteret Opalen” (2016). Samtliga utgivna på MBF förlag och med autentiska kvarters- och gatunamn ymnigt inströdda i intrigen. Däremot maskerar Boström faktiska namn på politiker, makthavare, journalister – men de går att demaskera, vilket förmodligen har givit honom en del reaktioner, men som för mig ökar trovärdigheten och slagstyrkan.
”Smörblomman” fokuserar på fyndet av ett nyfött, dött spädbarn och sexmord på unga kvinnor, ”Kvarteret Forellen” på fynd i en smörjgrop, där en mack stod innan uppförandet av en krog och ”Kvarteret Opalen” om bestialiska mord, först i Snälltorpet. Ett brott som kan vara ett led i en brutal hämnd efter upprörande skolmobbning, men sedan på fler ställen i staden och dess ytterområden.
Håkan Boström berättar initierat om händelserna, han kan sitt Eskilstuna och har åtskilligt att berätta om dess invånare under många år och han väljer ett folkligt, underifrånperspektiv som också avslöjar vad folk anser om maktens män och kvinnor i snabba fakta eller skrönliknande historier. Boström skriver rakt på, tufft och väjer inte för skildringar av ganska upprörande övergrepp.
Särskilt intressant är skildringen av spelet och relationerna mellan olika delar av polisen, hur våldsrotelns metodik och mentalitet bryter emot ordningssidan och hur närmast allt polisiärt fotarbete vänder sig mot slentrian och polisbyråkrati. Han har särskilt utmejslat karaktärerna hos Akke Medberg och Käll Danielsson (Källe) och den yngre Anna Thorsell och det är intressant att följa dem och förändringarna från bok ett till tre. Och han gör många eskilstunabok delaktiga i handlingen, polisen intervjuar, följer tips, flyttar sakta och mödosamt fram positionerna bland blindskär och missgrepp.
Jag föreslår att ni, om möjligt läser böckerna i ordning, de är sinsemellan olika även om de berättartekniskt flyter fram i samma lugna, lediga tempo med sälta och humor. Boström är inte bara kritisk emot brottslingarna och brotten utan gisslar det samhälle som sällan lyckas förebygga och motverka och som ständigt skapar olycka och brottsoffer.
Tryggve Lundh
Som antikvariatsägare och boksamlare, även som pensionär, är det oundvikligt att inte intressera sig för sällsynta böcker. Strindberg har jag samlat under många år och har långt över 100 förstaupplagor i varierande skick, men det känns också naturligt att vända sig lite inåt då och då och läsa just böcker om böcker.
Kort efter Göran Söderströms personliga, läsvärda biografi ”Strindberg – ett liv” ( Lind & Co, 2013) utkommer nu i mitten av oktober, tyvärr ett år efter Göran Häggs alltför tidiga bortgång ( 1947-2015), hans emotsedda helhetsbeskrivning av Strindberg. Hägg håller sig i biografin nära rubriken ”Sanningen är alltid oförskämd. En biografi över August Strindberg”, Norstedts 2016) . Han gör så genom att redigt och med avsevärd litterär spänst koppla samman Strindbergs idéer med hans personliga upplevelser.
Bloggade förra gången om Ferrantes succeroman ”Min fantastiska väninna” och dristade mig att lyfta fram den sociala dimensionen i berättandet utifrån den väldigt pregnant återgivna hierarkiska neapelmiljön. Helt annorlunda blir min läsning av Marilynne Robinsons mycket rosade roman ”Lila”(Weyler förlag), Barack Obamas favoritförfattare och prisbelönt med Pulitzer Award och Orange Price. Lila är närmast minimalistiskt skriven, men handlingen tilldrar sig i Iowa County på 1920-talet och skildrar Lila, ett tilltufsat hittebarn som levat utanför alla sociala sammanhang, och som tar skydd från regnet i sin dagdrivartillvaro i våld och arbetssökande i en liten kyrka och möter den gamle prästen och änklingen John Ames.
Stor händelse nu när trilogin återutges i ny översättning och då den första volymen Kransen (Norstedts) utkommer med fokus i Kristins brottning med tro och konventioner och en oresonlig förälskelse i Erlend, inte den stabilaste av män i giftet.
När jag håller föredrag om Strindberg kommer ibland frågor om hans problem med att behålla vänner och hans osvikliga förmåga att skapa ovänner, rentav fiender. Nu har jag läst den nyutkomna boken ”Vänner och fiender” ( Carlssons förlag) med undertiteln ”Människor runt Strindberg. Med utgångspunkt i en serie föredrag på Strindbergsmuseet om just ”Människor runt Strindberg” har Stefan Bohman, Erik Höök och Camilla Larsson grupperat samtida vänner och fiender ur författar- och konstnärskretsar samt från samhälls- och musiklivet. Vi möter i korta resuméer exempelvis Carl Larsson, Selma Lagerlöf, Edvard Munch, Henrik Ibsen, Björnstierne Björnson, Friedrich Nietzsche, Oscar II, Anna Branting (och lite om Hjalmar också givetvis), Sven Hedin, Richard Wagner och Tor Aulin.