Etikett: läsning (sida 1 av 2)

Enquist död men litteraturen lever

Läste om P.O. Enquist tragiska bortgång igår och idag fylls sidor av hyllningar till honom och hans stora författarskap. Jag delar uppskattningen och recenserade honom i flera tidningar under åren, tillsammans med Håkan Boström, särskilt här i Folket.

Enquist träffade jag bara en gång, under mina universitetsår i Uppsala, då jag bevistade ett symposium där han bjöds in under temat Den dokumentära romanen. Han var ju redan då ryktbar med ex.vis romanerna Legionärerna (1968) och Sekonden (1971). Jag frapperades redan då över hur stilla och mjukt, eftertänksamt han formulerade sig och hans lite torra humor. Han verkade lite grå, men sällsamt hederlig i alla korsvindar som blåste dessa år. Sedan har jag följt honom metodiskt och har väl läst allt av honom i bokform på svenska och även följt hans arbete som dramatiker och debattör.

Tänker nu återvända till hans texter och läsa om. Börjar nog med hans självbiografiska storverk ”Ett annat liv”(2008, Norstedts) som jag skrev uppskattande om i Folket och som på ett enastående sätt gör en mix av den strängt religiöst uppfostrade Hjoggbölepojkens liv, leverne och mångåriga arbete med ord och skapande gestaltning. Och hans intensiva kamp med självförtroende, skrivstress och ett förtärande missbruk.

Men jag läser också om hans enorma Västerbottenskildring ”Musikanternas uttåg ( Norstedts, 1978) om Burebor, Hjoggbölingar vid sågverket etc. i klaschen mellan fromhet och socialism vid sekelskiftet, där några liksom Stadsmusikanterna i Bremen i sagan kanske i det verkliga livet vågade tro att ”det gives alltid något bättre än döden”. Trots allt. För P.O. började det 1934 men det behöver inte sluta 2020. Vi läser honom!

Tag och läs!

Tryggve Lundh

Håkan Nessers infernaliska Intrigo

Under många år, och när det begav sig i främst tidningen Folket, recenserade jag den språkskicklige Håkan Nessers böcker, såväl de mer spänningsinriktade kring detektiverna i Maardam (van Veeteren m. fl.) och Gunnar Barbarotti som de mer filosofiska kring Kumla, Carmine Street, Winsford och annorstädes.

Nu är han högvilt också  i cineastiken genom tre internationella storfilmer i Intrigotrilogin i regi av Daniel Alfedson. Och nog känns han som högvilt också nu när jag just läst hans nya bok Intrigo (Albert Bonniers förlag, 2018) som utgörs av en samling av hans bästa romaner och noveller: Rein, Kära Agnes, Ormblomman från Samaria,  All information i fallet och den otäckt välformulerade, nyskrivna kortromanen Tom.

Håkan Nesser har inte alltid den stora sociala, samhällsromanen i sikte, som kollegan, den nu tragiskt bortgångne Henning Mankell, men han har en språklig exakthet och en rikedom som imponerar och som tränger igenom de flesta pliktläsningsskikt ner till själva essensen, existensen. Har ni inte läst Nesser tidigare så börja med ”Flugan och evigheten” eller ”Barins triangel” . Eller haka på med denna bok – ”Intrigo”.

Det räcker nog här för mig  med att exemplifiera med den alldeles lysande, perspektivvändarberättelsen Rein, där ni oupphörligen kommer att fundera på vem som är brottslingen och vad är egentligen brottet eller den infernaliska inledningsnovellen Tom om skuld, straff och ständig återupprepning.

Alltså: Tag och läs!

Tryggve Lundh

 

Strindberg i vinter och vår

Så har jag öppnat antikvariatet efter helgstängningen och förbereder nu vårens olika program och aktiviteter. Så här i början av året, i januari och februari, står August Strindberg i centrum.  Nu på tisdag 30 januari föreläser jag i ABF Strängnäs om Strindberg mer allmänt för att sedan i antikvariatet 10 februari berätta om Strindbergs läsning i  ”Strindberg och böckerna”.  Och 23 februari föreläser jag i ABF:s stora sal i Eskilstuna om ”Strindberg och journalistiken”. Och tanken är att få igång strindbergscirklar i hela Sörmland med start i Eskilstuna och Strängnäs.

Jag har  ju märkt i föreläsningar, recensioner, litteraturcirklar m.m. att ämnet August Strindberg ibland för många utifrån volym och bredd kan upplevas som alltför omfattande – nästintill övermäktigt. Efter många års läsning av Strix har jag kommit fram till att mycket klarnar om man ser – lite grovt givetvis – författarskapet som vilande på tre pelare, tre fästpunkter.

Dessa är: Hans livslånga fokus på naturen – också i motsats till kultur, förkonstling. För det andra  hans sätt att skriva som sprunget ur en väldigt extensiv och intensiv läsning och för det tredje hans journalistiska erfarenhet. Därför höll jag föredrag i december om Strindberg och naturen (även den fysiska och landsbygd före stad) och därför går jag nu vidare med föredrag om läsning och journalistik.

Denna utgångspunkt förklarar också hans unika kvaliteter som författare: Hans variation i ämnen, tempo och tydlighet i skrivandet, natur före kultur och hans enorma nyfikenhet, receptivitet.

Och detta går att renodlat se minimalistiskt genom att läsa enbart tre böcker: Röda rummet från 1879, Hemsöborna från 1887 och Ensam från 1903.

Men det är roligt att läsa betydligt fler. Men läs inte honom som kulturikon och pelarhelgon. Läs honom som en oerhört kreativ människa som ibland lyckas och ibland misslyckas i sitt uppsåt. Dock måste jag betona: Han har lyckats med en försvarlig mängd texter. Misslyckandena försvinner nog i mästerverksmixen.

Tag och läs!

Tryggve Lundh

Sanning och konst. Samtalsbok om Sven Lindqvists författarskap

En av de författare som påverkat sin samtid, och mig, mest är onekligen Sven Lindqvist, född 1932 och producent av drygt 30-talet böcker, mängder av artiklar, forskningsanalyser, föredrag m.m.

Stefan Jonsson, själv författare – båda har haft en tid i DN med bland andra Olof Lagercrantz som bollplank och inspiratör – och professor vid Linköpings universitet, har efter många samtal med Lindqvist nu sammanställt en samtalsbok ”Sanningskonst” (Albert Bonnier förlag). Boken har disponerats i 12 kronologiska kapitel, som behandlar böckerna från ”Ett förslag” 1955 fram till ”Avsikt att förinta” 2008.  Efter dessa följer tre diskuterande kapitel om viktiga teman i författarskapet. Boktiteln sammanfattar väl Sven Lindqvist ideal:  Sanning och konst ska ses sammanflätade.

Här lånas eld också av den marxistiske litteraturkritikern György ( Georg) Lukacz, som hävdade att skönhet helt enkelt avtäcker verklighetens sanning. I boken ger också Sven Lindqvist en förklaring till sin författarmetodik, genom att i mängder av exempel, bland annat från hans epokgörande böcker om Latinamerika och Kina , skissera vägen till boken som en serie val efter idén,  i resor, forskning och montage, ordning av materialet.  Allt för att ge maximal slagstyrka.

Min läsning av samtalsboken känns extra personlig eftersom vi som nyblivna föräldrar faktiskt döpte vår äldste son efter Svens dåvarande hustru Cecilia Lindqvists lysande bok ”Resa med Aron” (1969).

Sven Lindqvist har haft och har en enorm betydelse för svensk och internationell samtidsdebatt även om, vilket han klart säger, många av hans kloka förslag aldrig realiserats. Det beror, säger han, på att  makthavare aldrig har vågat ställa sig frågan: Exakt vad kostar nuvarande samhällsordning människan, samhället och ytterst planeten.  En av de teser han aktivt drivit, framförallt i senare böcker som  ”Utrota alla jävla”, ”Terra Nullius”, ”Avsikt att förinta” är det europeiska ansvaret för folkmorden, långt utöver Hitler och Stalin, och hur dessa fortsätter med hänvisning till eurocentrism och krav på politiskt, ekonomiskt herravälde.

Två böcker sticker annars ut extra i det stora författarskapet och de framstår som lika aktuella och behövda idag som när de skrevs:  Debutboken ”Ett förslag”, 1955 och ”Myten om Wu Tao-Tzu”, 1967. I den första definierar han författarrollen och fastslår att moralen enbart kan vara konkret och i ”Myten” slutar resonemanget om vikten av att låta estetik sammanfalla med sanning med en dyster framtidsförutsägelse om fortsatta folkmord och ökad nationalism. Samtalsboken är fint försedd med fotoillustrationer och verkförteckningar.

Tag och läs!!!

Tryggve Lundh

Elsa Grave 100 år

Fjorton röster om Elsa GraveDen färgstarka poeten  och konstnären Elsa Grave (1918-2003) skulle nu den 17 januari ha fyllt 100 år.  Det är Elsa Grave-sällskapet bildat  1998, som firar med antologin ”Fjorton röster” (ellerströms förlag). Antologin är redigerad av Kristina Hallind, Eva Lilja, Anna Wieslander och Anna PiA Åhslund och den är viktig och läsvärd. Det utkommer till 100-årsminnet också samtidigt flera andra böcker som minns. Jag läste litteraturvetenskap i Uppsala och specialiserade mig under tidigt 1970-tal på 40-talisterna och minns redan då att jag tyckte Elsa Grave och Werner Aspenström ( de kände varandra och skrev om varandras verk) var lite roligare än de jag koncentrerade mig på: Erik Lindegren och Karl Vennberg, som jag också hade planer på att doktorera på.

Och mitt läsintryck håller i sig. Hon skriver oerhört sprakande och personligt, har en särpräglad personlighet och fokuserar envetet genom författarskapet, också i konsten, på återkommande motivkretsar: modern- barnet, könsmaktsordningen samt freden och miljön. I den antologi ”Fjorton röster”, som jag anmäler här, blandas förvisso högt och lågt också i minnesbilderna av henne, men allt samlas till en bild av en originell poet, prosaist och konstnär. Jag fäste mig här särskilt vid Ingvar Holms text om Graves beska bild av modern, jungfrun och Eva Liljas analys av långdikten ”9 vaggvisor för mitt ofödda barn” (Ur Höstfärd, 1961). Elsa Grave debuterade som känslostark 40-talist med ”Inkräktare”, 1943 och har betytt mycket för många sentida poeter, exempelvis öländskan Anna Rydstedt, som också här i antologin jämförs med Grave av Anna Smedberg Bondesson.  Elsa Graves vikt för freds- och miljöarbetet betonas i antologin av Per Gahrton i en text om hennes mijlöengagemang och tidiga inträde i miljöpartiet.  Antologin fungerar fint som minnesbok och Graves dikter, och analyser av dem, finns insprängda i boken och fungerar väl tillsammans med teckningar, akvareller i den vackert illustrerade utgåvan, försedd med litteraturanvisningar och register.

Tag och läs!

Tryggve Lundh

Calvino och den läsande läsaren

Den 16 september höll jag ett föredrag om vikten, och ibland svårigheten, för läsaren att hitta berättelsens röda tråd. Jag illustrerade min föredragning om ”narratologi” – berättarteori – med olika böcker och gick från en rak, realistisk berättelse typ Fogelströms Mina drömmars stad till andra böcker, bl a Michail Bulgakovs vidunderliga ”Mästaren och Margarita”,  där flera berättelser berikar, och kanske ibland också förvirrar, läsaren som krampaktigt vill hålla sig fast i ramberättelsen.

Jag slutade föredraget med att tala om det latinamerikanska, cirkulära berättandet, dvs handlingen går inte från början till slut utan kretsar i boken. Bra exempel här är Julio Cortazar och Gabriel Garcia Marquez. Men kanske har den italienske författaren Italo Calvino (1923-1985) i sina satiriska, uppsluppna berättelser drivit berättandet som en lek längst av alla. Jag berättade om den fantastiska romanen ”Om en vinternatt en resande” (på svenska 1983 men finns omtryckt i flera upplagor, även i pocket), som egentligen är en bok om läsaren och läsandet och som flyttar fram ”handlingen” i en serie berättelser som övergår i berättelser och aldrig avslutas.

Ta god tid på er och läs Italo Calvino, saknad i litteraturen, och pröva gärna just ”Om en vinternatt en resande”.

Tryggve Lundh

Elena ancora!

Nu i höst har så den redan lite mytomspunna författarpseudonymen Elena Ferrante avslutat sin Neapelkvartett, de fyra böcker som beskriver relationen mellan två kvinnor, Elena och Lila, från efterkrigstid fram till åttiotalet. Jag skrev om den första boken ”Min fantastiska väninna” och har nu avslutat läsningen av den nu utkomna fjärde boken ”Det förlorade barnet”.

Så här sammantaget är detta en mäktig fresk över två kvinnors vänskap och trätor och balansgång mellan klaner, släkter i fattigkvarteren från barndomen till de karriärer de gör i medelåldern som rosad författare respektive maktsymbol i Neapel nära maffian. Alltså: Ferrante ancora, än en gång.

Persongalleriet var överflödande i bok ett och nu, när Ferrante i bok nr fyra ska dra utvecklingen långt framåt, är historien alltmer komplex och släkthistoriskt förgrenad.

Jag tänker så här i efterhand att jag faktiskt haft störst behållning av den oftast färgsprakande tempofyllda historien just i bok 1 och 4, medan mellanböckerna har berört mindre.

Men det är sammantaget en ansenlig romanprestation och jag har lärt mig mycket om tiden, miljön, romanpersonernas relationer och den slitna, fascinerande staden Neapel.

Så: Tag och läs!

Tryggve

Oates – Jack of Spades

Under åren har jag nu, främst i den tragiskt nedlagda tidningen Folket, anmält nya böcker av den amerikanska författaren Joyce Carol Oates. Sammantaget tror jag att jag skrivit om drygt 35 av hennes styvt 45 böcker på svenska som jag har i min bokhylla.  Det känns som jag aldrig har kommit författarskapet närmare än nu, när jag läst den synnerligen eleganta och flyhänt skrivna  romanen  ”Jack of Spades” i översättning av Kerstin Gustafsson, Albert Bonnier förlag, 2017.  Egendomligt nog bryr sig förlaget inte om att översätta titeln till Spaderknekt.  Det är inte så att jag håller denna psykologiska thriller för hennes bästa eller angelägnaste, men just för romanens tema.

Hon skriver om en framgångsrik deckarförfattare Andrew J Rush, som vill utmana sig själv, tävla med Stephen King m fl.,  med en ny sorts mer utlämnande, hårda, ja råa spänningsromaner utan civilisation och polityr – en sorts pulp fictionböcker fyllda av våld, kvinnoförakt.  Och det går väl, ända till Rush åtalas av en överspänd kvinna för att ha stulit hennes texter och plagierat. Rush spelar först förnärmad som den fine hyllade författare han är, men dras ohjälpligt in i en situation som han hela tiden förvärrar.

Oates leker med författarrollerna och Rushs personlighet deformeras, undermineras. Mer berättar jag inte, men det är förbålt skickligt skrivet. Och känns för mig mycket nära då  Oates själv arbetar med flera författaralias och publicerar sina romaner, thrillers och ungdomsverk under flera namn. Det ser alltså ut som hon leker lite med sin egen författarpersonlighet också.

Skrämmande läsning som kan, bör  bli er i sommar!

Tryggve Lundh

Läsning och föredrag

Jag är inne i en verkligt hektisk period just nu med läsning och föreläsande – här på nätet ser du info om två föredrag 23/5 om Larssons i Sörmland och 27/5 om lokalhistoria – Resenärer i Torshälla 1680-1900.

Jag aktiverar mig nu också kring Per Anders Fogelströms 100-årsminne, han föddes i augusti 1917, genom samarbete med ABF Sörmland  här i Eskilstuna där jag leder tre Fogelströmscirklar om bland annat Stadsserien, om Stockholm 1860-1968, med start i romanen Mina drömmars stad. Men vi kommer att behandla även annan litteratur av och om Per Anders Fogelström.

Här håller jag också en större Fogelströmföreläsning i ABF Eskilstuna fredagen 1 september kl 10-12.

I  tisdags blev jag dessutom invald i Strindbergssällskapets styrelse, vilket var en stor uppmuntran efter ett långt arbete under trettio år med bok- och teaterrecensioner, kampanjledning om den textkritiska nationalutgåvan och föreläsningar om Strindberg.

Det känns då naturligt att jag även nu under hösten  i ABF:s regi satsar på en Strindbergscirkel i Eskilstuna. Tänker mig bra samtal om verk typ En dåres försvarstal, Ensam och kanske Hemsöborna eller Röda rummet.

Återkommer här i bloggen till litteratur jag nu använder i ovanstående arbeten.

Lev och läs!

Tryggve

 

En svensk tragedi

”En svensk tragedi” av Bunny Ragnerstam, en av våra starkaste arbetarromaner, utkom genomarbetad i en volym 2014, men publicerades i början av åttiotalet som två romaner : ”Uppkomlingen” och ”Ett prima liv” då på Gidlunds förlag. När nu en ny upplaga av enbandsvolymen ”En svensk tragedi. Roman” (Servian förlag) utkommer hoppas jag att ni passar på att läsa romanen. Den håller fortfarande förunderligt väl och kan appliceras på samhällsproblem av idag.

Romanhandlingen växlas med citatavsnitt och biografiska sammandrag från politiker, arbetarrörelseikoner, lagstiftning, fackföreningsavtal m.m. vilket ramar in historien och skänker den tyngd och trovärdighet. I centrum står Forsa bruk och Oskars, smältaren, son Bertil Larsson och dennes liv från 1915-1963 med tonvikt på åren 1920-1960. Bertil – ”Forsaberra” – är mindre intresserad av bruksarbetet än sin framgång som påhejad fotbollsspelare. Han är omgiven av dåliga rådgivare, en hård spritkultur och hamnar i eländiga, lösa kvinnoförbindelser i sin livslögnsjakt på ett manschettliv, bättre än bruket.  Bertil ljuger sig fram i en självförbrännande livsspiral med fylla och misskött arbete, med tiden med namnet bytt till ingenjör Bertil Landeståhl. Kortvariga, spritångande framgångar raderar ut äktenskap, eget företagande och fotbollsdrömmen dunstar snabbt bort efter en fotskada.

Allt försvinner liksom till slut även Forsa bruk. Jakten på (fotbolls-)framgång symboliserar en misslyckad, individuell klassresa i Ragnerstams uppfordrande tidsskildring. Drömmen om folkhemmet övergår i en större svensk tragedi.

Tryggve Lundh

Äldre inlägg

© 2023 Torshälla Antikvariat

Formgivning Anders NorenUpp ↑