En av de författare som påverkat sin samtid, och mig, mest är onekligen Sven Lindqvist, född 1932 och producent av drygt 30-talet böcker, mängder av artiklar, forskningsanalyser, föredrag m.m.

Stefan Jonsson, själv författare – båda har haft en tid i DN med bland andra Olof Lagercrantz som bollplank och inspiratör – och professor vid Linköpings universitet, har efter många samtal med Lindqvist nu sammanställt en samtalsbok ”Sanningskonst” (Albert Bonnier förlag). Boken har disponerats i 12 kronologiska kapitel, som behandlar böckerna från ”Ett förslag” 1955 fram till ”Avsikt att förinta” 2008.  Efter dessa följer tre diskuterande kapitel om viktiga teman i författarskapet. Boktiteln sammanfattar väl Sven Lindqvist ideal:  Sanning och konst ska ses sammanflätade.

Här lånas eld också av den marxistiske litteraturkritikern György ( Georg) Lukacz, som hävdade att skönhet helt enkelt avtäcker verklighetens sanning. I boken ger också Sven Lindqvist en förklaring till sin författarmetodik, genom att i mängder av exempel, bland annat från hans epokgörande böcker om Latinamerika och Kina , skissera vägen till boken som en serie val efter idén,  i resor, forskning och montage, ordning av materialet.  Allt för att ge maximal slagstyrka.

Min läsning av samtalsboken känns extra personlig eftersom vi som nyblivna föräldrar faktiskt döpte vår äldste son efter Svens dåvarande hustru Cecilia Lindqvists lysande bok ”Resa med Aron” (1969).

Sven Lindqvist har haft och har en enorm betydelse för svensk och internationell samtidsdebatt även om, vilket han klart säger, många av hans kloka förslag aldrig realiserats. Det beror, säger han, på att  makthavare aldrig har vågat ställa sig frågan: Exakt vad kostar nuvarande samhällsordning människan, samhället och ytterst planeten.  En av de teser han aktivt drivit, framförallt i senare böcker som  ”Utrota alla jävla”, ”Terra Nullius”, ”Avsikt att förinta” är det europeiska ansvaret för folkmorden, långt utöver Hitler och Stalin, och hur dessa fortsätter med hänvisning till eurocentrism och krav på politiskt, ekonomiskt herravälde.

Två böcker sticker annars ut extra i det stora författarskapet och de framstår som lika aktuella och behövda idag som när de skrevs:  Debutboken ”Ett förslag”, 1955 och ”Myten om Wu Tao-Tzu”, 1967. I den första definierar han författarrollen och fastslår att moralen enbart kan vara konkret och i ”Myten” slutar resonemanget om vikten av att låta estetik sammanfalla med sanning med en dyster framtidsförutsägelse om fortsatta folkmord och ökad nationalism. Samtalsboken är fint försedd med fotoillustrationer och verkförteckningar.

Tag och läs!!!

Tryggve Lundh