Credo, jag tror, låter vackert, men en utgångspunkt bör jag ha i min litteraturblogg. Den är en ganska säker förvissning om att konst och värld hör samman. Litteratur och verklighet samspelar eller befinner sig i kontrastställning.

Jag läser för att lära mig mer om min värld, nuvarande, framtida och förfluten och i credot att litteraturen är ett verktyg i detta lärande.

Men då gäller, eftersom verkligheten av och till är svår, outhärdligt komplicerad att jag också vet var jag befinner mig, att jag har en realistisk uppfattning om verktygets styrka och räckvidd.

Hemma i Hälsingland sade mormor flera gånger – och det var nog inte en janteanmärkning – att man inte fick verka förmer, man måste bottna. Dvs ha en relation och en erfarenhet till det upplevda (här i mitt fall 40 års läsning).

Jag vill alltså kunna bottna också i min strindbergsläsning, jag läser honom på mitt vis med min erfarenhet.

Men jag vill också flyttas, förändras och jag tänker mig att jag flyttats ganska långt sedan jag började låna Hjortfotböcker 1959 av Ersk-Hans Erik i Svartvik.

Jag vill inte bara bottna, jag vill också djupna.

Djupna – en fantastisk liten berättelse av Lars Gustafsson i den fina, lilla boken Den lilla världen från 1977 (Alba. Fråga på biblioteket, köp på antikvariat.net).

En av berättelserna om Lars Gustafssons Västmanland heter just Det djupnar och handlar om mycket, bland annat sökandet efter Jättemalen i djuphålet Bo Gryta i sjön Åmänningen.

Två karlar ror ut för att mäta djupet i Bo Gryta med 50 meter rep och ett strykjärn. Repet går av och de ersätter det med kätting.

Gustafsson skriver det bättre, men detta är också litteraturens uppgift. För mig:

”De ror i land, hämtar sextio meter prima Ramnäs kätting och sänker mors
sista strykjärn i djupet. Båten kan knappast bära all kätting.

Efter femtio meter kommer kättingen upp, med ett knips i en länk, blankt
och
snyggt som om det gjorts i smedjan.

– Det djupnar, säger då ena karln.”

/Tryggve