Joyce Carol Oates ( född 1938) får möjligen aldrig nobelpriset i litteratur, men läsare har hon – väldigt många i Sverige – jorden över och hon fortsätter med sin oerhörda produktionstakt, trots motgångar, rätt många mellanböcker nu, och törnar i livet.  Hennes länge aviserade memoarbok  har nu utkommit och som Richard Ford , en annan litterär kanon i USA skriver, så är hennes livsskildring ”ett gripande och bitvis gåtfullt vittnesbörd från ett ovanligt författarliv.”  Hon skriver i ”Det förlorade landskapet. En författares uppväxt” (Bonniers, 2016) nära om barndom, uppväxt och sin väg till universitet, pedagogik och litteratur och om samlivet med den älskade litteraturforskaren Ray Smith, men mycket av detta hade jag läst tidigare. Den stora behållningen i memoarboken är hennes väldigt exakta och ömsinta ihågkomster av släkten, och framförallt föräldrar (Carolina och Fred) och far- och morföräldrar. Den osminkat, öppet redovisade den svarta fläcken är hennes traumatiska förhållande till  den svårt autistiska och våldsamt utlevande lillasystern Lynn, som hon aldrig kunde knyta några relationsband till.  Fantastisk, ja gripande, är hennes redogörelse för den vikt hon under åren fäst vid modern och de kläder hon fick av henne och som fortfarande bär på de vackra författarporträtten.

Och hon hänvisar hela tiden till sina verk, även de av mer självbiografisk natur, så läsaren ser hon litterärt har omsatt det levda till ditt skrivna. Kanske  har avsnittet om tiden i Detroit  varit särskilt styrande för hennes skrivande.

Det som faller mig in efter läsningen av denna närmast megalomaniska studie i minneskonst, detaljåtergivning (som – det ska erkännas – av och till kan trötta något) är vad Olof Lagercrantz i en text om Strindberg skriver om ett samtal som Olof hade med den fine, vise poeten Werner Aspenström om Strindbergs ojämna produktion. Aspenström uttryckte det så här: Det som kännetecknar de riktigt stora författarna är att de vågar skriva närmast pekoral. Nu tycker jag inte Oates skildring av sitt liv är pekoral, långt därifrån, men hon visar full tilltro, hon vågar lita på  vår läsning, vårt tålamod.

Alltså: Tag och läs!

Tryggve