Det är mycket i svang om Ebba Witt- Brattström nu. Och om hennes tidigare make Horace Engdahl. Känns både intressant att reflektera över, men också som flera kritiker markerar bland annat Ann-Charlott Altstadt och Ulrika Stahre i AB lite tröttande. Hon och han har ändå en ganska exklusiv position och en mediaexponering som gör texterna mer citerade än vad den faktiska bärigheten realiserar.

Vad gäller Ebba Witt har jag stor behållning av mycket, särskilt hennes forskning om Moa Martinson och av hennes fina studie ”Stå i bredd. 70-talets kvinnor, män och litteratur” (Norstedts, 2014).

Därefter utkom  ”Kulturmannen och andra texter” (Norstedts, 2016). Åtskilligt är mycket inspirerande och jag gillar särskilt essäerna om Sofi Oksanen, Selma Lagerlöf och Kerstin Ekman och om Strindberg, där hon på ett väldigt tydligt sätt beskriver hans predikament och hans osäkra mansroll. Men hon är lite onödigt snörpigt taskig emot Karl Ove Knausgård, den reaktionen delar jag med många litteraturläsare.

Och så publiceras sedan ”Århundradets kärlekskrig”( Norstedts, 2016) där hon i ett jämmerligt Babelprogram i TV hävdar sin rätt att uttrycka sig och inte bli anklagad för att skriva om Horace Engdahl. Varefter högst densamme Horace, efter charmerande, docerande och patroniserande litteraturprogram ihop med Liv Strömqvist m. fl. skriver ur sig ”Den sista grisen”(Bonniers, 2016) där han hävdar någon sorts egendomlig rätt att få tycka vad han vill, sända upp försöksballonger och hävda vad fan som helst.  Självklart är han ansvarig för den elitism han vräker ur sig. På denna senaste bok och faktiskt också om Ebba Witts mästrande punktroman ”Århundradets kärlekskrig” häftar jag fast Horace Engdahls egen aforism: ”När vi möter en form som inte säger oss någonting särskilt, kallar vi den konstnärlig”.

Just så. Precis så!

Tryggve