Det börjat bli lite tunnsått bland mina litterära inspiratörer. Lars Gustafsson är borta – jag skrev om detta i en tidigare blogg – och nobelpristagaren Kértesz likaså.  Och nobelpriskandidaten Umberto Eco och nu senast Göran Palm.  Men litteraturen – och det de skrev lever och ska läsas.

Umberto Eco har, trots en irriterande eller kanske befriande ojämnhet – alltid hört till mina roligaste läsningar. Det räcker ju långt med att hänvisa till Rosens namn eller Vad kostar ett mästerverk? Men jag har läst de flesta översatta böckerna till svenska och intresserade mig tidigare också lite mer professionellt litteraturvetenskapligt för hans verk som semiotiker.  Det har jag lite nytta av när jag här nu, i all anspråklöshet, anbefaller läsning av honom, genom att exemplifiera med Tankar om litteratur ( Brombergs, 2004). I inledningen talar han om litteraturens funktioner  och hänvisar till att den upprätthåller språket som kollektiv egendom. Han tillägger sedan vist att ”Språket går dit det vill men inspireras ofta av litteraturen”. Och resonerar vidare rimligt ifrågasättande om litteraturen som kanon (vedertagen läsning) men också som ifrågasättanden, motbilder.  Och motbilderna kan segra och stabiliseras, men kanske stelna i en ny kanon. Som måste ifrågasättas!

Läs honom!