Lars Gustafsson är död. Med förvåning och bedrövelse såg jag på rapport ikväll söndag att Lars Gustafsson (född 1936) har gått bort.

Jag ägnar denna lilla blogg åt att be er botanisera i ett mycket stort författarskap omfattande många genrer och fackområden och avslutar med att i förstone föreslå tre böcker till läsning/omläsning.

Lars Gustafsson har jag läst sedan sjuttiotalet och han fick också ge anslaget till min första blogg här, genom sin text ur ”Den lilla världen” om att bottna i liv och litteratur. Jag har läst allt som givits ut på svenska och har skrivit om honom sedan 1983 fram till 2012 i Folket och i andra tidningar. Inte alltid var jag överens med honom och hans klassiska liberalism, men han har alltid varit läsvärd och under några år kamperade han också med Jan Myrdal i den fortfarande lätt profetiska debattboken ”Den onödiga samtiden” (1974). Högst håller jag hans poesi , med en associationsrikedom, rörlighet och bildprecision som närmar sig vännen och kollegan Tomas Tranströmer. Viktiga är också hans perspektivöppnande berättelser, här exempelvis hans realistiska romansvit om fem lysande romaner – ”Sprickorna i muren”, och givetvis facktexterna om språk och filosofi (Exempelvis Språk och lögn, 1978). Ofta beskriver texterna – lärda, men öppna, nyfikna – den värld som omger oss och som är fylld av under, fantastik. Hans utgångspunkt är att han ska skildra, förklara allt. Inget är onåbart, främmande. Världen kan förstås, men människan är och förblir  ett mysterium. Han skrev om detta poetiskt, essäistiskt, fackfilosofiskt, i noveller och romaner och i debattböcker, reseskildringar och han målade.

Gör nu er och mig den tjänsten att läsa åtminstone tre böcker av honom direkt.  Börja med just ”Den lilla världen”, en tänkebok ”om märkvärdigheter uti människorna” från 1977, fortsätt med någon av böckerna ur sviten ”Sprickorna i muren” om hans tid och generation med fantastisk lokalfärg från uppväxtlandskapet kring Åmänningen och Väster Våla – läs den elegiskt vackra avslutningen ”En biodlares död”. Avsluta med att slipa av ert språk med rytm och tankar i några av hans stora diktböcker. För mig sticker fortfarande ”Sonetter”  från 1977 ut, just därför att han visar att bunden form frigör tankar, och sonettformen tuktar språk och formuleringar på ett fenomenalt vis. Om man behärskar formen och vill något med innehållet! Och att litteratur kan rädda liv!

Tryggve Lundh