Läste om P.O. Enquist tragiska bortgång igår och idag fylls sidor av hyllningar till honom och hans stora författarskap. Jag delar uppskattningen och recenserade honom i flera tidningar under åren, tillsammans med Håkan Boström, särskilt här i Folket.

Enquist träffade jag bara en gång, under mina universitetsår i Uppsala, då jag bevistade ett symposium där han bjöds in under temat Den dokumentära romanen. Han var ju redan då ryktbar med ex.vis romanerna Legionärerna (1968) och Sekonden (1971). Jag frapperades redan då över hur stilla och mjukt, eftertänksamt han formulerade sig och hans lite torra humor. Han verkade lite grå, men sällsamt hederlig i alla korsvindar som blåste dessa år. Sedan har jag följt honom metodiskt och har väl läst allt av honom i bokform på svenska och även följt hans arbete som dramatiker och debattör.

Tänker nu återvända till hans texter och läsa om. Börjar nog med hans självbiografiska storverk ”Ett annat liv”(2008, Norstedts) som jag skrev uppskattande om i Folket och som på ett enastående sätt gör en mix av den strängt religiöst uppfostrade Hjoggbölepojkens liv, leverne och mångåriga arbete med ord och skapande gestaltning. Och hans intensiva kamp med självförtroende, skrivstress och ett förtärande missbruk.

Men jag läser också om hans enorma Västerbottenskildring ”Musikanternas uttåg ( Norstedts, 1978) om Burebor, Hjoggbölingar vid sågverket etc. i klaschen mellan fromhet och socialism vid sekelskiftet, där några liksom Stadsmusikanterna i Bremen i sagan kanske i det verkliga livet vågade tro att ”det gives alltid något bättre än döden”. Trots allt. För P.O. började det 1934 men det behöver inte sluta 2020. Vi läser honom!

Tag och läs!

Tryggve Lundh