Alexandra Pascalidou skapade en hel del rubriker när hon i höstas lanserade det alternativa nobelpriset i litteratur i ett läge när Svenska Akademien totalhavererat och då inget nobelpris utdelas 2018.

Hon hade trögt före i portgången då hon fick tji av några kandidater, typ Haruki Murakami, som artigt tackade nej, men i realiteten tydligt betackade sig för ”äran”. Och själv är jag väldigt undrande över tilltaget också.

Men prisprocessen gick vidare och så utsågs Maryse Condé (född 1937) , författare från Guadeloupe och professor i litteratur vid Columbia University i New York till mottagare. Condé rankas allmänt som den karibiska litteraturens främsta levande företrädare, har fått många priser och skrivit ett tjugotal romaner, varav flera är översatta till svenska.

Jag blev nyfiken och har nu läst några av dessa böcker och anbefaller kraftigt exempelvis Célanire från 2000 och översatt av Kristina Ekelund 2017 för Leopard förlag. 

Romanen skildrar ett kvinnoliv i dubbelprojicering med en tillvaro i Guadeloupe och en tid i Elfenbenskusten, dvs händelser och miljöer i såväl Karibien som Afrika och i olika livsfaser och åldrar i Célanires liv.

Handlingen är elegant turnerad och väldigt skör att avslöja, men Célanire är besatt av att utforska det övergrepp som gjordes av henne som nyfödd och att söka sina rötter, sina föräldrar utifrån sin nuvarande tillvaro som föreståndare för en förfallen katolsk missionsskola i Adjame-Santay, dvs i det franskkontrollerade Elefenbenskusten.

Och Maryse Condé låter exemplet karriärkvinnan Célanire beskriva hur kolonialism och neokolonialism brutalt förtryckt båda länderna men hur kvinnokraft och stark inhemsk kultur inklusive mytologi och ockultism var vapnen emot kolonialism och mänsklig och materiell exploatering.

Och det som känns särskilt äkta i berättelsen är den öppna redovisningen av Célanires mycket beräknande och alls inte sympatiska natur.

Tag och läs denna kraftfulla karibkanon!

Tryggve Lundh