Theodor Kallifatides är en av mina absoluta skönlitterära favoriter. Mina personliga höjdpunkter här är Afrodites tårar (1996),Herakles (2006), och Det gångna är inte en dröm (2010). Men också ”Ännu ett liv”(2017) där han bevisar att ålder är skrivarerfarenhet och att han är långt ifrån slutskriven än.

Den nya boken innehåller vad som skulle kunna betecknas som han adelsmärke. Att spinna en berättelse kring personliga erfarenheter, använda både barnets,den vuxnes perspektiv och avspänt, ledigt använda Greklands historia och mytologi i skildrandet.

I den nya boken, Troja”(Bonniers, 2018) gör han det genialt enkelt men med stort läsvärde. Pojken i byn hukar under bomber i den av nazisterna ockuperade byn under andra världskriget. Han är djupt förälskad i byns vackra lärarinna, som under det obligatoriska skyddet -för att fördriva tiden, men också skola barnen – berättar om Homeros Iliaden. En klassisk berättelse om kärlek – Paris och Helena och om krig, svek och vänskap. Och om ofattbar skönhet och grymhet. En grymhet som barnen möter när nazisterna straffar gerillamordet på en tysk militär med kollektiva avrättningar.

Och pojken, i mycket en ung Theo , hans Dimitra som i mycket blir hans sköna Helena när fröken förälskar sig i en vacker tysk och hela klassen lär sig läsa, växa och skilja på ont och gott.

Mycket bildande, och fostrande! Tag och läs!

Tryggve Lundh