Jan Guillou ”Att skriva sig själv på ryggen”

Guillou skriver vidare på sin oerhört ambitiösa romanidé att föra släkten Lauritzen från Brobyggarna (Pirat, 2011) från tiden före första världskriget fram till idag. Och handlingen och personerna som avlöst varandra har nu hamnat i Sverige och är nu i del VII om det stora århundradet i svenskt 1970-tal, efter att i den förra boken med titeln 1968 ( Pirat, 2017) ha passerat vänstervågen och i årets bok landat i sent 70-tal. Den nyaboken har jag nu läst och den heter ”De som dödar drömmar sover aldrig”(Pirat, 2018). Erik, med drag av Eric Ponti eller Eric i ”Ondskan”( 1981) arbetar nu hos Henning Sjöstrand, lätt maskerad kändisadvokat, men har ett annat liv där han finns inom en hemlig vänsterrörelse.

Jan Guillou skriver här sig så att säga själv på ryggen, för fram skeendet till sig själv och den tid då han som debattör och författare tog ett stort personligt ansvar i att berätta vad som sig tilldrog och tilldrag i idyllen Sverie och jag kommer själv ihåg mer och mer, vid läsningen, från min tid i exempelvis FiB/Kulturfront under 70-talet och den upprörande processen under den s.k. IB-affären, Sveriges egen Watergateskandal.

Guillou skriver snabbt, journalistiskt nu om alter egot Eric Letang, plockar i och för sig en del lätta, retoriska poäng, men håller stil och angelägenhetsgrad väl upp till slitet, då Guillou gör en ny twist genom att på slutsidorna låta läsaren få möta – just det, ingen mindre än Carl Hamilton.

Tag och läs! och läs gärna Brobyggarserien i ordning. Ni får en skönt partisk, men enligt mig, tydlig och sanningsenlig historielektion mitt i släkthistoriegestaltandet.

Tryggve Lundh