Kategori: Antikvariatbloggen (sida 3 av 6)

Stig Dagermans Bestiarium

Bestiarier- berättelser om djur, konkret och symboliskt – återfinns under lång tid i litteraturen och åter knyter till de gamla, antika fablerna. Hans-Göran Ekman, mångförslagen litteraturprofessor, utkommer nu med en bok med just denna titel: ”Stig Dagermans bestiarium. En essä”.  Gidlunds förlag, 2017.  Ekman sorterar in beskrivningen och hållningen till djuren i Dagermans fyra huvudverk: Ormen, De dömdas ö, Bränt barn och Bröllopsbesvär. I denna kronologi från 1945-1949 genomgår han bruket av djur och andra symboler i det existentiellt laddade författarskapet. Ekman berör också Dagermans allmänna kärlek till hund och katt som symboler  och uttryck för kärlek, trofasthet och oskuld också i  sina vassa ”Dagsedlar”.

Stig Dagermans bestiarium. En essä

Dagerman skrev kort och koncentrerat och levde ju blott åren 1923-1954, då han också dagen innan döden levererade sin sista Dagsedel till Arbetaren, med just en hund i temat.  Koncentrationen på bestiariet och dess symbolik öppnar faktiskt på ett bra sätt upp författarskapet för den fåvitske och blir en bra introduktion, väldigt tydlig i debutromanen ”Ormen” ( 1945) där den sicksackrandiga reptilen tydliggör oro, ångest på regementet. Ekman är dock inte helt konsekvent i sin essä utan för in även andra symboler i resonemanget. Han diskuterar Dagermans användning av andra symboler, metaforer som exempelvis klockorna i ”Bröllopsbesvär”. (1949). Detta ger essän ett lite spretigt intryck utifrån bokens syfte och rubrik, men samtidigt samspelar allt i beskrivningen av hur Stig Dagerman suveränt utnyttjar symboler, metaforer för att ladda texterna.  Boken är fint illustrerad med fotografier, illustrationer från dikt och biografi och försedd med noter och en litteraturförteckning.

Tryggve Lundh

Elsa Grave 100 år

Fjorton röster om Elsa GraveDen färgstarka poeten  och konstnären Elsa Grave (1918-2003) skulle nu den 17 januari ha fyllt 100 år.  Det är Elsa Grave-sällskapet bildat  1998, som firar med antologin ”Fjorton röster” (ellerströms förlag). Antologin är redigerad av Kristina Hallind, Eva Lilja, Anna Wieslander och Anna PiA Åhslund och den är viktig och läsvärd. Det utkommer till 100-årsminnet också samtidigt flera andra böcker som minns. Jag läste litteraturvetenskap i Uppsala och specialiserade mig under tidigt 1970-tal på 40-talisterna och minns redan då att jag tyckte Elsa Grave och Werner Aspenström ( de kände varandra och skrev om varandras verk) var lite roligare än de jag koncentrerade mig på: Erik Lindegren och Karl Vennberg, som jag också hade planer på att doktorera på.

Och mitt läsintryck håller i sig. Hon skriver oerhört sprakande och personligt, har en särpräglad personlighet och fokuserar envetet genom författarskapet, också i konsten, på återkommande motivkretsar: modern- barnet, könsmaktsordningen samt freden och miljön. I den antologi ”Fjorton röster”, som jag anmäler här, blandas förvisso högt och lågt också i minnesbilderna av henne, men allt samlas till en bild av en originell poet, prosaist och konstnär. Jag fäste mig här särskilt vid Ingvar Holms text om Graves beska bild av modern, jungfrun och Eva Liljas analys av långdikten ”9 vaggvisor för mitt ofödda barn” (Ur Höstfärd, 1961). Elsa Grave debuterade som känslostark 40-talist med ”Inkräktare”, 1943 och har betytt mycket för många sentida poeter, exempelvis öländskan Anna Rydstedt, som också här i antologin jämförs med Grave av Anna Smedberg Bondesson.  Elsa Graves vikt för freds- och miljöarbetet betonas i antologin av Per Gahrton i en text om hennes mijlöengagemang och tidiga inträde i miljöpartiet.  Antologin fungerar fint som minnesbok och Graves dikter, och analyser av dem, finns insprängda i boken och fungerar väl tillsammans med teckningar, akvareller i den vackert illustrerade utgåvan, försedd med litteraturanvisningar och register.

Tag och läs!

Tryggve Lundh

Störst i Skottland: Kate Atkinson!

I slutet av oktober besökte jag och sönerna, Aron och Dan, Edinburgh. En fantastisk stad. Fylld med historia, politik, filosofi och kanske framförallt litteratur. Vi äntrade exempelvis det smaklösa, gigantiska Walter Scottmonumentet, poserade framför Robert Burns minnesplats nedanför Carlton Hill och såg Sherlock Holmesstatyn – jodå Conan Doyle var också bosatt i staden – och minnen efter Robert Louis Stevenson m. fl., m. fl. Edinburgh måste vara en av världens i förhållande till folkmängd författartätaste städer historiskt. Och – vilket jag hade tagit reda på – några hundra meter från Scott-monumentet bor Kate Atkinson, J.K Rowling och den stilsäkre deckarförfattaren Ian Rankin (Rebus).  Rowlingsboendet förresten hade vi ingen aning om när vi gick i gamla staden och plötsligt på ett torg fullkomligen omsvärmades av glada barnfamiljer, ungdomar  och levande statyer. Jodå,  avskilt inne i Elephant Bar brukade hon sitta och knåpa med sina Harry Potterböcker.

”En gud i spillror” och ”Liv efter liv”

Men som störst av alla just nu håller jag ändå Kate Atkinson och i Edinburgh dominerar damen fullständigt via hemsidor, festivaler etc. Jag leder några litteraturcirklar i Eskilstuna och Torshälla i ABF:s regi och nu i januari ska vi diskutera julens pensum: Atkinsons gigantiska släktkrönika över familjen Todd – ”Liv efter liv”, på svenska 2015 och i pocket året efter.  Den ger en bred belysning av Englands historia med tonvikt på krigen och är uppbyggd på en intressant hypotes:  Om du skulle få leva om ditt liv? Skulle du då göra ditt liv bättre? Skulle rent av världen bli en mer anständig plats att leva på?

Atkinson följde upp denna världssuccé, som 2013 ansågs vara en av världens tio bästa böcker, med ”En gud i spillror”, på svenska 2016 och med släkten Todd fortfarande i fokus. Hon har också skrivit fler böcker med nationalhelgonet Walter Scott i sikte utanför arbetsrummet. Men huruvida världen blev bättre för Ursula Todd får ni själva ta ställning till i er läsning av Kate Atkinson.

Tag och läs!

Tryggve Lundh

Nobelpriset till Kazuo Ishiguro

Den 15 december föreläste jag för ABF-Akademien om årets nobelpris och Kazuo Ishiguro.

Det blev en bra förmiddag med många samtal och frågor kring författarskapet och de 8-9 kända verken. Jag tyckte det kändes annorlunda denna gång i förhållande till de andra föreläsningarna jag haft om nobelpristagarna, eftersom författaren är förhållandevis ung, född 1954 och då produktionen är överblickbar, inte så stor, men väldigt varierad i flera konstformer och litterära genrer.

Jag presenterade vid detta tillfälle en bra möjlighet till basförståelse för hans verk, där jag för övrigt just nu i alla fall håller hans roman ”Den otröstade” ( på svenska 1996) som vassast vid sidan av ”Never let me go” (på svenska 2005) och givetvis ”Återstoden av dagen” ( på svenska 1990). Jo, jag visade och talade helt kort om Brian W Shaffer/Cynthia Wong och deras ”Conversations with Kazuo Ishiguro” från 2008, utgiven av University Press of Mississippi och ännu ej översatt. Samtalen, intervjuerna med Ishiguro är väldigt givande och antologin kryddas också med text av författarkollegan Graham Swift och samtal mellan Ishiguro och nobelpriskollegan Kenzaburo Oe. Det blir en spännande konversation, där Oe på något vis vill få Ishiguro att i likhet med Murakami förhålla sig till sitt japanska ursprung. Ishiguro förklarar mycket tydligt att han ser sig som en brittisk författare, även om han i några av de tidigare böckerna diskuterar japansk historia och efterkrigsproblematik. I sin senaste roman ”Begravd jätte” (2015, på svenska året efter) gör han dessutom det mest brittiskt patriotiska av allt. Han skriver en historisk roman, med åtskillig fantasy, om 500-talet och bildandet av Britannien och kung Arthursagan.

Men tag och läs, bli salig på er fason!

Tryggve Lundh

PC Jersild Tivoli

PC Jersild imponerar genom att på sin ålders höst skriva en roman om våra äldres – och han hör ju dit, född 1935 – villkor i det moderna kapitalprylsamhället, där lyckan är ytlig som ett pariserhjul eller ett chokladhjul. Och mycket riktigt kallar han sin roliga, men lite spretiga roman just ”Tivoli”, Albert Bonniers förlag, 2017  och utgångspunkten är skapandet av ett äldreboende om säg 20 år på Djurgården efter det att Gröna Lund gått i konkurs. Här kan man bo i en inhägnad, ”gated community” med service ”all inclusive” , omgiven av robotar eller papperslösa som får sköta markservicen. Och denna ”community” ska fungera så bra, att hälsan går i topp och vi kan – om vi har råd och inte tjafsar – teckna en livförsäkring med 100-årsgaranti. Positivt nog i Jersilds roman ”Tivoli” är det några som vrenskas. Stort tack för dem!

Roligt, kanske inte på varje sida i boken, men tillräckligt och trots lekfullheten mot en allvarlig bakgrund. Kanske detta inte är en satir omch tjugo år. Den som lever får se.

Vi börjar med att läsa om eländet!

Tryggve Lundh

Literaturens och bibliotekens makt

Den unga brittiska författaren Ali Smith har fått ett kraftigt genomslag med sin originellt komponerade novellsamling ”Bibliotek”, övers. av Niclas Nilsson, Atlas förlag, 2017.  Hon blandar berättelser om språk, litteratur och relationer med kursiverade uttalanden från personer som anser att det är tragiskt att bibliotek läggs ner i Storbritannien eller förvanskas till krämarbutiker eller lattekaféer.

Ja, denna utveckling pågår ju också i Sverige och mycket nära även här i Eskilstuna, där mötesplatser i stadsdelarna ersatt fungerande stadsdelsbibliotek och där fika på lika villkor blir mer demokratiskt än lokal folkbildning. Rätten till språk, kunskap och bildning är hörnstenen i ett demokratiskt samhälle inte en filantropisk utkantsfråga!

Ta del av Ali Smiths flammande appell, i ett läge där Sverige inte ens anständigt  kan fylla lagkraven om fungerande skolbibliotek.

Lägg därtill till här i Sverige en översvämmande pocketdeckarmarknad, en bokhandel utan lagerhållning och antikvariat som kämpar mot alla odds och ni börjar förstå frågans vikt.

Tag och läs och protestera högljutt! Och läs er starka!

Tryggve Lundh, antikvariatsbokhandlare och en gång bibliotekarie (alltid bibliotekarie)

Calvino och den läsande läsaren

Den 16 september höll jag ett föredrag om vikten, och ibland svårigheten, för läsaren att hitta berättelsens röda tråd. Jag illustrerade min föredragning om ”narratologi” – berättarteori – med olika böcker och gick från en rak, realistisk berättelse typ Fogelströms Mina drömmars stad till andra böcker, bl a Michail Bulgakovs vidunderliga ”Mästaren och Margarita”,  där flera berättelser berikar, och kanske ibland också förvirrar, läsaren som krampaktigt vill hålla sig fast i ramberättelsen.

Jag slutade föredraget med att tala om det latinamerikanska, cirkulära berättandet, dvs handlingen går inte från början till slut utan kretsar i boken. Bra exempel här är Julio Cortazar och Gabriel Garcia Marquez. Men kanske har den italienske författaren Italo Calvino (1923-1985) i sina satiriska, uppsluppna berättelser drivit berättandet som en lek längst av alla. Jag berättade om den fantastiska romanen ”Om en vinternatt en resande” (på svenska 1983 men finns omtryckt i flera upplagor, även i pocket), som egentligen är en bok om läsaren och läsandet och som flyttar fram ”handlingen” i en serie berättelser som övergår i berättelser och aldrig avslutas.

Ta god tid på er och läs Italo Calvino, saknad i litteraturen, och pröva gärna just ”Om en vinternatt en resande”.

Tryggve Lundh

Elena ancora!

Nu i höst har så den redan lite mytomspunna författarpseudonymen Elena Ferrante avslutat sin Neapelkvartett, de fyra böcker som beskriver relationen mellan två kvinnor, Elena och Lila, från efterkrigstid fram till åttiotalet. Jag skrev om den första boken ”Min fantastiska väninna” och har nu avslutat läsningen av den nu utkomna fjärde boken ”Det förlorade barnet”.

Så här sammantaget är detta en mäktig fresk över två kvinnors vänskap och trätor och balansgång mellan klaner, släkter i fattigkvarteren från barndomen till de karriärer de gör i medelåldern som rosad författare respektive maktsymbol i Neapel nära maffian. Alltså: Ferrante ancora, än en gång.

Persongalleriet var överflödande i bok ett och nu, när Ferrante i bok nr fyra ska dra utvecklingen långt framåt, är historien alltmer komplex och släkthistoriskt förgrenad.

Jag tänker så här i efterhand att jag faktiskt haft störst behållning av den oftast färgsprakande tempofyllda historien just i bok 1 och 4, medan mellanböckerna har berört mindre.

Men det är sammantaget en ansenlig romanprestation och jag har lärt mig mycket om tiden, miljön, romanpersonernas relationer och den slitna, fascinerande staden Neapel.

Så: Tag och läs!

Tryggve

Oates – Jack of Spades

Under åren har jag nu, främst i den tragiskt nedlagda tidningen Folket, anmält nya böcker av den amerikanska författaren Joyce Carol Oates. Sammantaget tror jag att jag skrivit om drygt 35 av hennes styvt 45 böcker på svenska som jag har i min bokhylla.  Det känns som jag aldrig har kommit författarskapet närmare än nu, när jag läst den synnerligen eleganta och flyhänt skrivna  romanen  ”Jack of Spades” i översättning av Kerstin Gustafsson, Albert Bonnier förlag, 2017.  Egendomligt nog bryr sig förlaget inte om att översätta titeln till Spaderknekt.  Det är inte så att jag håller denna psykologiska thriller för hennes bästa eller angelägnaste, men just för romanens tema.

Hon skriver om en framgångsrik deckarförfattare Andrew J Rush, som vill utmana sig själv, tävla med Stephen King m fl.,  med en ny sorts mer utlämnande, hårda, ja råa spänningsromaner utan civilisation och polityr – en sorts pulp fictionböcker fyllda av våld, kvinnoförakt.  Och det går väl, ända till Rush åtalas av en överspänd kvinna för att ha stulit hennes texter och plagierat. Rush spelar först förnärmad som den fine hyllade författare han är, men dras ohjälpligt in i en situation som han hela tiden förvärrar.

Oates leker med författarrollerna och Rushs personlighet deformeras, undermineras. Mer berättar jag inte, men det är förbålt skickligt skrivet. Och känns för mig mycket nära då  Oates själv arbetar med flera författaralias och publicerar sina romaner, thrillers och ungdomsverk under flera namn. Det ser alltså ut som hon leker lite med sin egen författarpersonlighet också.

Skrämmande läsning som kan, bör  bli er i sommar!

Tryggve Lundh

Läsning och föredrag

Jag är inne i en verkligt hektisk period just nu med läsning och föreläsande – här på nätet ser du info om två föredrag 23/5 om Larssons i Sörmland och 27/5 om lokalhistoria – Resenärer i Torshälla 1680-1900.

Jag aktiverar mig nu också kring Per Anders Fogelströms 100-årsminne, han föddes i augusti 1917, genom samarbete med ABF Sörmland  här i Eskilstuna där jag leder tre Fogelströmscirklar om bland annat Stadsserien, om Stockholm 1860-1968, med start i romanen Mina drömmars stad. Men vi kommer att behandla även annan litteratur av och om Per Anders Fogelström.

Här håller jag också en större Fogelströmföreläsning i ABF Eskilstuna fredagen 1 september kl 10-12.

I  tisdags blev jag dessutom invald i Strindbergssällskapets styrelse, vilket var en stor uppmuntran efter ett långt arbete under trettio år med bok- och teaterrecensioner, kampanjledning om den textkritiska nationalutgåvan och föreläsningar om Strindberg.

Det känns då naturligt att jag även nu under hösten  i ABF:s regi satsar på en Strindbergscirkel i Eskilstuna. Tänker mig bra samtal om verk typ En dåres försvarstal, Ensam och kanske Hemsöborna eller Röda rummet.

Återkommer här i bloggen till litteratur jag nu använder i ovanstående arbeten.

Lev och läs!

Tryggve

 

Äldre inlägg Nyare inlägg

© 2023 Torshälla Antikvariat

Formgivning Anders NorenUpp ↑