Kategori: Antikvariatbloggen (sida 2 av 6)

Skönlitteraturens Sörmland

Den 18 augusti kl 13-15 föreläser jag om Skönlitteraturens Sörmland på Torshälla Antikvariat. En affisch finns här intill. Ja, ämnet är överrikt och jag ger en del exempel på författarskap och böcker såväl historiskt, kronologiskt som tematiskt.

Men jag startar inte helt i blindo och efter eget skön. Det finns några bra antologier att utgå från. Jag gör här reklam för ”Röster i Sörmland”, En Bok för alla, 1996, en bra översikt sammanställd av författaren Håkan Boström, som har goda kunskaper i ämnet.

Röster i Sörmland innehåller textavsnitt från Sigurdsristningen till Göran Greider och boken avslutas av korta, men användbara författarpresentationer.

Jag hoppas ni söker boken, och besöker mitt antikvariat såväl före, under och efter föreläsningen givetvis.

Som ett kort smakprov väljer jag här en av svensk litteraturs allra största brevskrivare, i volym och bredd bara överträffad av Strindberg och någon till. Jag syftar på Adolph Törneros (1794-1839), professor, romantiker men absolut en av våra största landsbygdsskildrare: Se här:

”Sörmländska utsikter har i allmänhet något rentvättat och snyggt. Därtill bidrager dels de många vattnen, som drager sig över hela landet, dels den styva lerjorden, som antingen bär ingenting eller också en stark och frodig gröda, dels den överflödiga ängsmarken och den med lövskog melerade betesmarken, dels de bestämda bergshöjningarna, som ej duger till annat än att bära hög, tät och duktig barrskog. ”…

(Ur Brev till F.B. Ulfsparre, 1833)

Håkan Nessers infernaliska Intrigo

Under många år, och när det begav sig i främst tidningen Folket, recenserade jag den språkskicklige Håkan Nessers böcker, såväl de mer spänningsinriktade kring detektiverna i Maardam (van Veeteren m. fl.) och Gunnar Barbarotti som de mer filosofiska kring Kumla, Carmine Street, Winsford och annorstädes.

Nu är han högvilt också  i cineastiken genom tre internationella storfilmer i Intrigotrilogin i regi av Daniel Alfedson. Och nog känns han som högvilt också nu när jag just läst hans nya bok Intrigo (Albert Bonniers förlag, 2018) som utgörs av en samling av hans bästa romaner och noveller: Rein, Kära Agnes, Ormblomman från Samaria,  All information i fallet och den otäckt välformulerade, nyskrivna kortromanen Tom.

Håkan Nesser har inte alltid den stora sociala, samhällsromanen i sikte, som kollegan, den nu tragiskt bortgångne Henning Mankell, men han har en språklig exakthet och en rikedom som imponerar och som tränger igenom de flesta pliktläsningsskikt ner till själva essensen, existensen. Har ni inte läst Nesser tidigare så börja med ”Flugan och evigheten” eller ”Barins triangel” . Eller haka på med denna bok – ”Intrigo”.

Det räcker nog här för mig  med att exemplifiera med den alldeles lysande, perspektivvändarberättelsen Rein, där ni oupphörligen kommer att fundera på vem som är brottslingen och vad är egentligen brottet eller den infernaliska inledningsnovellen Tom om skuld, straff och ständig återupprepning.

Alltså: Tag och läs!

Tryggve Lundh

 

Henning Mankell Bergsprängaren

Har läst en välkommen nyupplaga av Mankells starka debutroman från 1973  ”Bergsprängaren”, Leopard förlag, 2018.. Oskar Johansson, bergsprängaren, stryker nästan med i tunnelsprängningen. Han är resten av arbetslivet handikappad i arm och öga men i fullt arbete med att ivra för en större arbetargemenskap och ett rättvisare Sverige.

Och han lever länge 1911-1968 och ser hur landet förändras men hur den skeva inkomst- och maktfördelningen består trots reformer och retorik som vill för honom påstå motsatsen. Henning Mankell gör skildringen mångskiftande genom att föra fram handlingen i form av möten mellan berättaren och den åldrande Oskar och Elvira. Sammantaget blir detta ett av de verkligt angelägna porträtten av liv och villkor i svensk arbetarlitteratur och romanen känns på så sätt lika aktuell nu 2018 som då den skrevs 1973. Henning Mankell understryker detta i ett förord i boken från 1997 som klart poängterar att de problem som Oskar brottades med före och efter arbetsolyckan kvarstår att åtgärda. Ett perspektiv finner jag särskilt väl belyst och det är hur Oskars oförtrutna tro på gemenskapen och den samlade arbetarkraften ändå i realiteten ställer honom ganska ensam. Jag menar att Mankell framhåller detta mer problematiserande än pessimistiskt.

Tryggve Lundh

Eyvind och Rudolf

Tänkt så olika författarskap utvecklas. En blir nobelpristagare – Eyvind Johnson 1974 och den andre är närmast glömd i vår litteratur – Rudolf Värnlund.  Vilket i sig är egendomligt eftersom han var en av vår generations allra största författare och dramatiker, exempelvis vis med pjäser som ”Den heliga familjen”, 1932 eller med romaner som ”Man bygger ett hus” . Det känns idag viktigt med ett återupprättande av Värnlund och jag drog mitt lilla strå till stacken när jag i Folket för många år sedan intervjuade Holger, sonen, utifrån hans bok om fadern:   ”Fem Steg över parketten ,   Carlsson, 1992. Läs honom! Han hör till de främsta.

Och nu utkommer så en herkuliskt stor brevväxling (570 brev på 1469 sidor) som förklarar en del om Rudolfs tankar kring skapandet och om hans relationer med övriga författare, här Eyvind Johnson, mer självupptagen än Rudolf men en vän under många år och en intensiv brevväxlare. ”Bara genom breven min vän”, Bonniers 2018  heter boken som samlar över 570 brev under många år från 1920-1945, då Rudolf (Rulle) tyvärr går bort efter olycklig sängrökning. Utmattad är jag, men inspirerad efter 1469 sidors umgänge med Eyvind Johnson (1900-1976) och just Rudolf Värnlund (1900-1945). Det är ett veritabelt sisyfosarbete och jag beundrar redaktörerna Birgit Munkhammar och Magnus Bergh för deras engagemang och ansträngningar.  Breven är i och för sig kända i forskningslitteraturen tidigare och biografierna – läs Munkhammars egen ”Hemligskrivaren” om EJ från 2000 och de är nyttjade av forskare som Örjan Lindberger, Per Anders Wiktorsson om EJ och av Agneta Pleijel och Per-Olof Mattsson om RV.

Även i dessa böcker kommenteras givetvis brev och vänskap mellan Värnlund (RV) och Johnson (EV).  Varg kallar de sig båda. De har ett långt brevförhållande på distans , med generellt  Eyvind ute i Europa – företrädesvis Paris – och med Rudolf , Rulle,  förutom avstickare till Spanien, Berlin m.m. mest hemma i Stockholm och i norrländsk fjällvärld.  Men först nu öppnas faktiskt spjällen p å allvar. Nu möter  vi hela den långa vänskapen i helperspektiv under många år också med hela djupet och all sårbarhet och trätor. Trots skillnader i uttrycksformer och motiv ser vi också klart  deras oerhört klara övertygelse. Vi är, trots trassel, bakslag, förlagseländen, sårbara relationer, dålig ekonomi, ja svält, otvetydigt framtidens författare.  Idag inte efter förtjänst uppskattade av en tid som ännu inte nått ikapp. En bra notapparat och sparsamma men tydliggörande illustrationer berikar boken.

Tag och läs!

Tryggve Lundh

 

Strindberg i vinter och vår

Så har jag öppnat antikvariatet efter helgstängningen och förbereder nu vårens olika program och aktiviteter. Så här i början av året, i januari och februari, står August Strindberg i centrum.  Nu på tisdag 30 januari föreläser jag i ABF Strängnäs om Strindberg mer allmänt för att sedan i antikvariatet 10 februari berätta om Strindbergs läsning i  ”Strindberg och böckerna”.  Och 23 februari föreläser jag i ABF:s stora sal i Eskilstuna om ”Strindberg och journalistiken”. Och tanken är att få igång strindbergscirklar i hela Sörmland med start i Eskilstuna och Strängnäs.

Jag har  ju märkt i föreläsningar, recensioner, litteraturcirklar m.m. att ämnet August Strindberg ibland för många utifrån volym och bredd kan upplevas som alltför omfattande – nästintill övermäktigt. Efter många års läsning av Strix har jag kommit fram till att mycket klarnar om man ser – lite grovt givetvis – författarskapet som vilande på tre pelare, tre fästpunkter.

Dessa är: Hans livslånga fokus på naturen – också i motsats till kultur, förkonstling. För det andra  hans sätt att skriva som sprunget ur en väldigt extensiv och intensiv läsning och för det tredje hans journalistiska erfarenhet. Därför höll jag föredrag i december om Strindberg och naturen (även den fysiska och landsbygd före stad) och därför går jag nu vidare med föredrag om läsning och journalistik.

Denna utgångspunkt förklarar också hans unika kvaliteter som författare: Hans variation i ämnen, tempo och tydlighet i skrivandet, natur före kultur och hans enorma nyfikenhet, receptivitet.

Och detta går att renodlat se minimalistiskt genom att läsa enbart tre böcker: Röda rummet från 1879, Hemsöborna från 1887 och Ensam från 1903.

Men det är roligt att läsa betydligt fler. Men läs inte honom som kulturikon och pelarhelgon. Läs honom som en oerhört kreativ människa som ibland lyckas och ibland misslyckas i sitt uppsåt. Dock måste jag betona: Han har lyckats med en försvarlig mängd texter. Misslyckandena försvinner nog i mästerverksmixen.

Tag och läs!

Tryggve Lundh

Sanning och konst. Samtalsbok om Sven Lindqvists författarskap

En av de författare som påverkat sin samtid, och mig, mest är onekligen Sven Lindqvist, född 1932 och producent av drygt 30-talet böcker, mängder av artiklar, forskningsanalyser, föredrag m.m.

Stefan Jonsson, själv författare – båda har haft en tid i DN med bland andra Olof Lagercrantz som bollplank och inspiratör – och professor vid Linköpings universitet, har efter många samtal med Lindqvist nu sammanställt en samtalsbok ”Sanningskonst” (Albert Bonnier förlag). Boken har disponerats i 12 kronologiska kapitel, som behandlar böckerna från ”Ett förslag” 1955 fram till ”Avsikt att förinta” 2008.  Efter dessa följer tre diskuterande kapitel om viktiga teman i författarskapet. Boktiteln sammanfattar väl Sven Lindqvist ideal:  Sanning och konst ska ses sammanflätade.

Här lånas eld också av den marxistiske litteraturkritikern György ( Georg) Lukacz, som hävdade att skönhet helt enkelt avtäcker verklighetens sanning. I boken ger också Sven Lindqvist en förklaring till sin författarmetodik, genom att i mängder av exempel, bland annat från hans epokgörande böcker om Latinamerika och Kina , skissera vägen till boken som en serie val efter idén,  i resor, forskning och montage, ordning av materialet.  Allt för att ge maximal slagstyrka.

Min läsning av samtalsboken känns extra personlig eftersom vi som nyblivna föräldrar faktiskt döpte vår äldste son efter Svens dåvarande hustru Cecilia Lindqvists lysande bok ”Resa med Aron” (1969).

Sven Lindqvist har haft och har en enorm betydelse för svensk och internationell samtidsdebatt även om, vilket han klart säger, många av hans kloka förslag aldrig realiserats. Det beror, säger han, på att  makthavare aldrig har vågat ställa sig frågan: Exakt vad kostar nuvarande samhällsordning människan, samhället och ytterst planeten.  En av de teser han aktivt drivit, framförallt i senare böcker som  ”Utrota alla jävla”, ”Terra Nullius”, ”Avsikt att förinta” är det europeiska ansvaret för folkmorden, långt utöver Hitler och Stalin, och hur dessa fortsätter med hänvisning till eurocentrism och krav på politiskt, ekonomiskt herravälde.

Två böcker sticker annars ut extra i det stora författarskapet och de framstår som lika aktuella och behövda idag som när de skrevs:  Debutboken ”Ett förslag”, 1955 och ”Myten om Wu Tao-Tzu”, 1967. I den första definierar han författarrollen och fastslår att moralen enbart kan vara konkret och i ”Myten” slutar resonemanget om vikten av att låta estetik sammanfalla med sanning med en dyster framtidsförutsägelse om fortsatta folkmord och ökad nationalism. Samtalsboken är fint försedd med fotoillustrationer och verkförteckningar.

Tag och läs!!!

Tryggve Lundh

Stig Dagermans Bestiarium

Bestiarier- berättelser om djur, konkret och symboliskt – återfinns under lång tid i litteraturen och åter knyter till de gamla, antika fablerna. Hans-Göran Ekman, mångförslagen litteraturprofessor, utkommer nu med en bok med just denna titel: ”Stig Dagermans bestiarium. En essä”.  Gidlunds förlag, 2017.  Ekman sorterar in beskrivningen och hållningen till djuren i Dagermans fyra huvudverk: Ormen, De dömdas ö, Bränt barn och Bröllopsbesvär. I denna kronologi från 1945-1949 genomgår han bruket av djur och andra symboler i det existentiellt laddade författarskapet. Ekman berör också Dagermans allmänna kärlek till hund och katt som symboler  och uttryck för kärlek, trofasthet och oskuld också i  sina vassa ”Dagsedlar”.

Stig Dagermans bestiarium. En essä

Dagerman skrev kort och koncentrerat och levde ju blott åren 1923-1954, då han också dagen innan döden levererade sin sista Dagsedel till Arbetaren, med just en hund i temat.  Koncentrationen på bestiariet och dess symbolik öppnar faktiskt på ett bra sätt upp författarskapet för den fåvitske och blir en bra introduktion, väldigt tydlig i debutromanen ”Ormen” ( 1945) där den sicksackrandiga reptilen tydliggör oro, ångest på regementet. Ekman är dock inte helt konsekvent i sin essä utan för in även andra symboler i resonemanget. Han diskuterar Dagermans användning av andra symboler, metaforer som exempelvis klockorna i ”Bröllopsbesvär”. (1949). Detta ger essän ett lite spretigt intryck utifrån bokens syfte och rubrik, men samtidigt samspelar allt i beskrivningen av hur Stig Dagerman suveränt utnyttjar symboler, metaforer för att ladda texterna.  Boken är fint illustrerad med fotografier, illustrationer från dikt och biografi och försedd med noter och en litteraturförteckning.

Tryggve Lundh

Elsa Grave 100 år

Fjorton röster om Elsa GraveDen färgstarka poeten  och konstnären Elsa Grave (1918-2003) skulle nu den 17 januari ha fyllt 100 år.  Det är Elsa Grave-sällskapet bildat  1998, som firar med antologin ”Fjorton röster” (ellerströms förlag). Antologin är redigerad av Kristina Hallind, Eva Lilja, Anna Wieslander och Anna PiA Åhslund och den är viktig och läsvärd. Det utkommer till 100-årsminnet också samtidigt flera andra böcker som minns. Jag läste litteraturvetenskap i Uppsala och specialiserade mig under tidigt 1970-tal på 40-talisterna och minns redan då att jag tyckte Elsa Grave och Werner Aspenström ( de kände varandra och skrev om varandras verk) var lite roligare än de jag koncentrerade mig på: Erik Lindegren och Karl Vennberg, som jag också hade planer på att doktorera på.

Och mitt läsintryck håller i sig. Hon skriver oerhört sprakande och personligt, har en särpräglad personlighet och fokuserar envetet genom författarskapet, också i konsten, på återkommande motivkretsar: modern- barnet, könsmaktsordningen samt freden och miljön. I den antologi ”Fjorton röster”, som jag anmäler här, blandas förvisso högt och lågt också i minnesbilderna av henne, men allt samlas till en bild av en originell poet, prosaist och konstnär. Jag fäste mig här särskilt vid Ingvar Holms text om Graves beska bild av modern, jungfrun och Eva Liljas analys av långdikten ”9 vaggvisor för mitt ofödda barn” (Ur Höstfärd, 1961). Elsa Grave debuterade som känslostark 40-talist med ”Inkräktare”, 1943 och har betytt mycket för många sentida poeter, exempelvis öländskan Anna Rydstedt, som också här i antologin jämförs med Grave av Anna Smedberg Bondesson.  Elsa Graves vikt för freds- och miljöarbetet betonas i antologin av Per Gahrton i en text om hennes mijlöengagemang och tidiga inträde i miljöpartiet.  Antologin fungerar fint som minnesbok och Graves dikter, och analyser av dem, finns insprängda i boken och fungerar väl tillsammans med teckningar, akvareller i den vackert illustrerade utgåvan, försedd med litteraturanvisningar och register.

Tag och läs!

Tryggve Lundh

Störst i Skottland: Kate Atkinson!

I slutet av oktober besökte jag och sönerna, Aron och Dan, Edinburgh. En fantastisk stad. Fylld med historia, politik, filosofi och kanske framförallt litteratur. Vi äntrade exempelvis det smaklösa, gigantiska Walter Scottmonumentet, poserade framför Robert Burns minnesplats nedanför Carlton Hill och såg Sherlock Holmesstatyn – jodå Conan Doyle var också bosatt i staden – och minnen efter Robert Louis Stevenson m. fl., m. fl. Edinburgh måste vara en av världens i förhållande till folkmängd författartätaste städer historiskt. Och – vilket jag hade tagit reda på – några hundra meter från Scott-monumentet bor Kate Atkinson, J.K Rowling och den stilsäkre deckarförfattaren Ian Rankin (Rebus).  Rowlingsboendet förresten hade vi ingen aning om när vi gick i gamla staden och plötsligt på ett torg fullkomligen omsvärmades av glada barnfamiljer, ungdomar  och levande statyer. Jodå,  avskilt inne i Elephant Bar brukade hon sitta och knåpa med sina Harry Potterböcker.

”En gud i spillror” och ”Liv efter liv”

Men som störst av alla just nu håller jag ändå Kate Atkinson och i Edinburgh dominerar damen fullständigt via hemsidor, festivaler etc. Jag leder några litteraturcirklar i Eskilstuna och Torshälla i ABF:s regi och nu i januari ska vi diskutera julens pensum: Atkinsons gigantiska släktkrönika över familjen Todd – ”Liv efter liv”, på svenska 2015 och i pocket året efter.  Den ger en bred belysning av Englands historia med tonvikt på krigen och är uppbyggd på en intressant hypotes:  Om du skulle få leva om ditt liv? Skulle du då göra ditt liv bättre? Skulle rent av världen bli en mer anständig plats att leva på?

Atkinson följde upp denna världssuccé, som 2013 ansågs vara en av världens tio bästa böcker, med ”En gud i spillror”, på svenska 2016 och med släkten Todd fortfarande i fokus. Hon har också skrivit fler böcker med nationalhelgonet Walter Scott i sikte utanför arbetsrummet. Men huruvida världen blev bättre för Ursula Todd får ni själva ta ställning till i er läsning av Kate Atkinson.

Tag och läs!

Tryggve Lundh

Nobelpriset till Kazuo Ishiguro

Den 15 december föreläste jag för ABF-Akademien om årets nobelpris och Kazuo Ishiguro.

Det blev en bra förmiddag med många samtal och frågor kring författarskapet och de 8-9 kända verken. Jag tyckte det kändes annorlunda denna gång i förhållande till de andra föreläsningarna jag haft om nobelpristagarna, eftersom författaren är förhållandevis ung, född 1954 och då produktionen är överblickbar, inte så stor, men väldigt varierad i flera konstformer och litterära genrer.

Jag presenterade vid detta tillfälle en bra möjlighet till basförståelse för hans verk, där jag för övrigt just nu i alla fall håller hans roman ”Den otröstade” ( på svenska 1996) som vassast vid sidan av ”Never let me go” (på svenska 2005) och givetvis ”Återstoden av dagen” ( på svenska 1990). Jo, jag visade och talade helt kort om Brian W Shaffer/Cynthia Wong och deras ”Conversations with Kazuo Ishiguro” från 2008, utgiven av University Press of Mississippi och ännu ej översatt. Samtalen, intervjuerna med Ishiguro är väldigt givande och antologin kryddas också med text av författarkollegan Graham Swift och samtal mellan Ishiguro och nobelpriskollegan Kenzaburo Oe. Det blir en spännande konversation, där Oe på något vis vill få Ishiguro att i likhet med Murakami förhålla sig till sitt japanska ursprung. Ishiguro förklarar mycket tydligt att han ser sig som en brittisk författare, även om han i några av de tidigare böckerna diskuterar japansk historia och efterkrigsproblematik. I sin senaste roman ”Begravd jätte” (2015, på svenska året efter) gör han dessutom det mest brittiskt patriotiska av allt. Han skriver en historisk roman, med åtskillig fantasy, om 500-talet och bildandet av Britannien och kung Arthursagan.

Men tag och läs, bli salig på er fason!

Tryggve Lundh

Äldre inlägg Nyare inlägg

© 2019 Torshälla Antikvariat

Formgivning Anders NorenUpp ↑