Kategori: Antikvariatbloggen (sida 2 av 6)

Om skam och skuld Studentjubileet

Franz Werfel (1890-1945), född i Prag och flykting 1938 till USA undan judeförföljelserna, var som tyskspråkig, expressionistisk författare nära vän med bl a Franz Kafka, I Sverige är han väl mest känd för romanerna ”Sången om Bernadette” och ”De fyrtio dagarna på Musa Dagh” om folkmordet i Turkiet på armenier, men Werfel skrev också noveller, dramer och poesi.

”Studentjubileet. Historien om en ungdomssynd” utkom på tyska 1927 och översattes redan 1931 av Karl Fägersten. I denna nyupplaga på Nilsson förlag, i  klassikerserien Absint (här nr 13), har översättningen varsamt reviderats av Anette Björkqvist och romanen har försetts med ett informativt efterord av Ivo Holmqvist. ”Studentjubileet…” är en välskriven, gripande berättelse där undertiteln ”Historien om en ungdomssynd” är den viktiga. Jubileet är mer händelsen när avgångsklassen från 1902 återses 25 år senare och ganska stelt, tvunget umgås, talar minnen från skoltiden, minns skolkamrater och särpräglade lärare. Men den egentliga huvudpersonen som saknas, den flera minns, är den introverte, mobbade, ”geniet” Franz Adler. Honom trodde bokens berättare, hovrådet Sebastian, sig ha glömt bort, men han tränger sig in plågsamt långt senare.

Stark berättelse! Tag och läs!

Tryggve Lundh

Karibisk kanon

Alexandra Pascalidou skapade en hel del rubriker när hon i höstas lanserade det alternativa nobelpriset i litteratur i ett läge när Svenska Akademien totalhavererat och då inget nobelpris utdelas 2018.

Hon hade trögt före i portgången då hon fick tji av några kandidater, typ Haruki Murakami, som artigt tackade nej, men i realiteten tydligt betackade sig för ”äran”. Och själv är jag väldigt undrande över tilltaget också.

Men prisprocessen gick vidare och så utsågs Maryse Condé (född 1937) , författare från Guadeloupe och professor i litteratur vid Columbia University i New York till mottagare. Condé rankas allmänt som den karibiska litteraturens främsta levande företrädare, har fått många priser och skrivit ett tjugotal romaner, varav flera är översatta till svenska.

Jag blev nyfiken och har nu läst några av dessa böcker och anbefaller kraftigt exempelvis Célanire från 2000 och översatt av Kristina Ekelund 2017 för Leopard förlag. 

Romanen skildrar ett kvinnoliv i dubbelprojicering med en tillvaro i Guadeloupe och en tid i Elfenbenskusten, dvs händelser och miljöer i såväl Karibien som Afrika och i olika livsfaser och åldrar i Célanires liv.

Handlingen är elegant turnerad och väldigt skör att avslöja, men Célanire är besatt av att utforska det övergrepp som gjordes av henne som nyfödd och att söka sina rötter, sina föräldrar utifrån sin nuvarande tillvaro som föreståndare för en förfallen katolsk missionsskola i Adjame-Santay, dvs i det franskkontrollerade Elefenbenskusten.

Och Maryse Condé låter exemplet karriärkvinnan Célanire beskriva hur kolonialism och neokolonialism brutalt förtryckt båda länderna men hur kvinnokraft och stark inhemsk kultur inklusive mytologi och ockultism var vapnen emot kolonialism och mänsklig och materiell exploatering.

Och det som känns särskilt äkta i berättelsen är den öppna redovisningen av Célanires mycket beräknande och alls inte sympatiska natur.

Tag och läs denna kraftfulla karibkanon!

Tryggve Lundh

Kallifatides om två krig

Theodor Kallifatides är en av mina absoluta skönlitterära favoriter. Mina personliga höjdpunkter här är Afrodites tårar (1996),Herakles (2006), och Det gångna är inte en dröm (2010). Men också ”Ännu ett liv”(2017) där han bevisar att ålder är skrivarerfarenhet och att han är långt ifrån slutskriven än.

Den nya boken innehåller vad som skulle kunna betecknas som han adelsmärke. Att spinna en berättelse kring personliga erfarenheter, använda både barnets,den vuxnes perspektiv och avspänt, ledigt använda Greklands historia och mytologi i skildrandet.

I den nya boken, Troja”(Bonniers, 2018) gör han det genialt enkelt men med stort läsvärde. Pojken i byn hukar under bomber i den av nazisterna ockuperade byn under andra världskriget. Han är djupt förälskad i byns vackra lärarinna, som under det obligatoriska skyddet -för att fördriva tiden, men också skola barnen – berättar om Homeros Iliaden. En klassisk berättelse om kärlek – Paris och Helena och om krig, svek och vänskap. Och om ofattbar skönhet och grymhet. En grymhet som barnen möter när nazisterna straffar gerillamordet på en tysk militär med kollektiva avrättningar.

Och pojken, i mycket en ung Theo , hans Dimitra som i mycket blir hans sköna Helena när fröken förälskar sig i en vacker tysk och hela klassen lär sig läsa, växa och skilja på ont och gott.

Mycket bildande, och fostrande! Tag och läs!

Tryggve Lundh

”De som dödar drömmar sover aldrig” – Guillous nya roman

Jan Guillou ”Att skriva sig själv på ryggen”

Guillou skriver vidare på sin oerhört ambitiösa romanidé att föra släkten Lauritzen från Brobyggarna (Pirat, 2011) från tiden före första världskriget fram till idag. Och handlingen och personerna som avlöst varandra har nu hamnat i Sverige och är nu i del VII om det stora århundradet i svenskt 1970-tal, efter att i den förra boken med titeln 1968 ( Pirat, 2017) ha passerat vänstervågen och i årets bok landat i sent 70-tal. Den nyaboken har jag nu läst och den heter ”De som dödar drömmar sover aldrig”(Pirat, 2018). Erik, med drag av Eric Ponti eller Eric i ”Ondskan”( 1981) arbetar nu hos Henning Sjöstrand, lätt maskerad kändisadvokat, men har ett annat liv där han finns inom en hemlig vänsterrörelse.

Jan Guillou skriver här sig så att säga själv på ryggen, för fram skeendet till sig själv och den tid då han som debattör och författare tog ett stort personligt ansvar i att berätta vad som sig tilldrog och tilldrag i idyllen Sverie och jag kommer själv ihåg mer och mer, vid läsningen, från min tid i exempelvis FiB/Kulturfront under 70-talet och den upprörande processen under den s.k. IB-affären, Sveriges egen Watergateskandal.

Guillou skriver snabbt, journalistiskt nu om alter egot Eric Letang, plockar i och för sig en del lätta, retoriska poäng, men håller stil och angelägenhetsgrad väl upp till slitet, då Guillou gör en ny twist genom att på slutsidorna låta läsaren få möta – just det, ingen mindre än Carl Hamilton.

Tag och läs! och läs gärna Brobyggarserien i ordning. Ni får en skönt partisk, men enligt mig, tydlig och sanningsenlig historielektion mitt i släkthistoriegestaltandet.

Tryggve Lundh

Skönlitteraturens Sörmland

Den 18 augusti kl 13-15 föreläser jag om Skönlitteraturens Sörmland på Torshälla Antikvariat. En affisch finns här intill. Ja, ämnet är överrikt och jag ger en del exempel på författarskap och böcker såväl historiskt, kronologiskt som tematiskt.

Men jag startar inte helt i blindo och efter eget skön. Det finns några bra antologier att utgå från. Jag gör här reklam för ”Röster i Sörmland”, En Bok för alla, 1996, en bra översikt sammanställd av författaren Håkan Boström, som har goda kunskaper i ämnet.

Röster i Sörmland innehåller textavsnitt från Sigurdsristningen till Göran Greider och boken avslutas av korta, men användbara författarpresentationer.

Jag hoppas ni söker boken, och besöker mitt antikvariat såväl före, under och efter föreläsningen givetvis.

Som ett kort smakprov väljer jag här en av svensk litteraturs allra största brevskrivare, i volym och bredd bara överträffad av Strindberg och någon till. Jag syftar på Adolph Törneros (1794-1839), professor, romantiker men absolut en av våra största landsbygdsskildrare: Se här:

”Sörmländska utsikter har i allmänhet något rentvättat och snyggt. Därtill bidrager dels de många vattnen, som drager sig över hela landet, dels den styva lerjorden, som antingen bär ingenting eller också en stark och frodig gröda, dels den överflödiga ängsmarken och den med lövskog melerade betesmarken, dels de bestämda bergshöjningarna, som ej duger till annat än att bära hög, tät och duktig barrskog. ”…

(Ur Brev till F.B. Ulfsparre, 1833)

Håkan Nessers infernaliska Intrigo

Under många år, och när det begav sig i främst tidningen Folket, recenserade jag den språkskicklige Håkan Nessers böcker, såväl de mer spänningsinriktade kring detektiverna i Maardam (van Veeteren m. fl.) och Gunnar Barbarotti som de mer filosofiska kring Kumla, Carmine Street, Winsford och annorstädes.

Nu är han högvilt också  i cineastiken genom tre internationella storfilmer i Intrigotrilogin i regi av Daniel Alfedson. Och nog känns han som högvilt också nu när jag just läst hans nya bok Intrigo (Albert Bonniers förlag, 2018) som utgörs av en samling av hans bästa romaner och noveller: Rein, Kära Agnes, Ormblomman från Samaria,  All information i fallet och den otäckt välformulerade, nyskrivna kortromanen Tom.

Håkan Nesser har inte alltid den stora sociala, samhällsromanen i sikte, som kollegan, den nu tragiskt bortgångne Henning Mankell, men han har en språklig exakthet och en rikedom som imponerar och som tränger igenom de flesta pliktläsningsskikt ner till själva essensen, existensen. Har ni inte läst Nesser tidigare så börja med ”Flugan och evigheten” eller ”Barins triangel” . Eller haka på med denna bok – ”Intrigo”.

Det räcker nog här för mig  med att exemplifiera med den alldeles lysande, perspektivvändarberättelsen Rein, där ni oupphörligen kommer att fundera på vem som är brottslingen och vad är egentligen brottet eller den infernaliska inledningsnovellen Tom om skuld, straff och ständig återupprepning.

Alltså: Tag och läs!

Tryggve Lundh

 

Henning Mankell Bergsprängaren

Har läst en välkommen nyupplaga av Mankells starka debutroman från 1973  ”Bergsprängaren”, Leopard förlag, 2018.. Oskar Johansson, bergsprängaren, stryker nästan med i tunnelsprängningen. Han är resten av arbetslivet handikappad i arm och öga men i fullt arbete med att ivra för en större arbetargemenskap och ett rättvisare Sverige.

Och han lever länge 1911-1968 och ser hur landet förändras men hur den skeva inkomst- och maktfördelningen består trots reformer och retorik som vill för honom påstå motsatsen. Henning Mankell gör skildringen mångskiftande genom att föra fram handlingen i form av möten mellan berättaren och den åldrande Oskar och Elvira. Sammantaget blir detta ett av de verkligt angelägna porträtten av liv och villkor i svensk arbetarlitteratur och romanen känns på så sätt lika aktuell nu 2018 som då den skrevs 1973. Henning Mankell understryker detta i ett förord i boken från 1997 som klart poängterar att de problem som Oskar brottades med före och efter arbetsolyckan kvarstår att åtgärda. Ett perspektiv finner jag särskilt väl belyst och det är hur Oskars oförtrutna tro på gemenskapen och den samlade arbetarkraften ändå i realiteten ställer honom ganska ensam. Jag menar att Mankell framhåller detta mer problematiserande än pessimistiskt.

Tryggve Lundh

Eyvind och Rudolf

Tänkt så olika författarskap utvecklas. En blir nobelpristagare – Eyvind Johnson 1974 och den andre är närmast glömd i vår litteratur – Rudolf Värnlund.  Vilket i sig är egendomligt eftersom han var en av vår generations allra största författare och dramatiker, exempelvis vis med pjäser som ”Den heliga familjen”, 1932 eller med romaner som ”Man bygger ett hus” . Det känns idag viktigt med ett återupprättande av Värnlund och jag drog mitt lilla strå till stacken när jag i Folket för många år sedan intervjuade Holger, sonen, utifrån hans bok om fadern:   ”Fem Steg över parketten ,   Carlsson, 1992. Läs honom! Han hör till de främsta.

Och nu utkommer så en herkuliskt stor brevväxling (570 brev på 1469 sidor) som förklarar en del om Rudolfs tankar kring skapandet och om hans relationer med övriga författare, här Eyvind Johnson, mer självupptagen än Rudolf men en vän under många år och en intensiv brevväxlare. ”Bara genom breven min vän”, Bonniers 2018  heter boken som samlar över 570 brev under många år från 1920-1945, då Rudolf (Rulle) tyvärr går bort efter olycklig sängrökning. Utmattad är jag, men inspirerad efter 1469 sidors umgänge med Eyvind Johnson (1900-1976) och just Rudolf Värnlund (1900-1945). Det är ett veritabelt sisyfosarbete och jag beundrar redaktörerna Birgit Munkhammar och Magnus Bergh för deras engagemang och ansträngningar.  Breven är i och för sig kända i forskningslitteraturen tidigare och biografierna – läs Munkhammars egen ”Hemligskrivaren” om EJ från 2000 och de är nyttjade av forskare som Örjan Lindberger, Per Anders Wiktorsson om EJ och av Agneta Pleijel och Per-Olof Mattsson om RV.

Även i dessa böcker kommenteras givetvis brev och vänskap mellan Värnlund (RV) och Johnson (EV).  Varg kallar de sig båda. De har ett långt brevförhållande på distans , med generellt  Eyvind ute i Europa – företrädesvis Paris – och med Rudolf , Rulle,  förutom avstickare till Spanien, Berlin m.m. mest hemma i Stockholm och i norrländsk fjällvärld.  Men först nu öppnas faktiskt spjällen p å allvar. Nu möter  vi hela den långa vänskapen i helperspektiv under många år också med hela djupet och all sårbarhet och trätor. Trots skillnader i uttrycksformer och motiv ser vi också klart  deras oerhört klara övertygelse. Vi är, trots trassel, bakslag, förlagseländen, sårbara relationer, dålig ekonomi, ja svält, otvetydigt framtidens författare.  Idag inte efter förtjänst uppskattade av en tid som ännu inte nått ikapp. En bra notapparat och sparsamma men tydliggörande illustrationer berikar boken.

Tag och läs!

Tryggve Lundh

 

Strindberg i vinter och vår

Så har jag öppnat antikvariatet efter helgstängningen och förbereder nu vårens olika program och aktiviteter. Så här i början av året, i januari och februari, står August Strindberg i centrum.  Nu på tisdag 30 januari föreläser jag i ABF Strängnäs om Strindberg mer allmänt för att sedan i antikvariatet 10 februari berätta om Strindbergs läsning i  ”Strindberg och böckerna”.  Och 23 februari föreläser jag i ABF:s stora sal i Eskilstuna om ”Strindberg och journalistiken”. Och tanken är att få igång strindbergscirklar i hela Sörmland med start i Eskilstuna och Strängnäs.

Jag har  ju märkt i föreläsningar, recensioner, litteraturcirklar m.m. att ämnet August Strindberg ibland för många utifrån volym och bredd kan upplevas som alltför omfattande – nästintill övermäktigt. Efter många års läsning av Strix har jag kommit fram till att mycket klarnar om man ser – lite grovt givetvis – författarskapet som vilande på tre pelare, tre fästpunkter.

Dessa är: Hans livslånga fokus på naturen – också i motsats till kultur, förkonstling. För det andra  hans sätt att skriva som sprunget ur en väldigt extensiv och intensiv läsning och för det tredje hans journalistiska erfarenhet. Därför höll jag föredrag i december om Strindberg och naturen (även den fysiska och landsbygd före stad) och därför går jag nu vidare med föredrag om läsning och journalistik.

Denna utgångspunkt förklarar också hans unika kvaliteter som författare: Hans variation i ämnen, tempo och tydlighet i skrivandet, natur före kultur och hans enorma nyfikenhet, receptivitet.

Och detta går att renodlat se minimalistiskt genom att läsa enbart tre böcker: Röda rummet från 1879, Hemsöborna från 1887 och Ensam från 1903.

Men det är roligt att läsa betydligt fler. Men läs inte honom som kulturikon och pelarhelgon. Läs honom som en oerhört kreativ människa som ibland lyckas och ibland misslyckas i sitt uppsåt. Dock måste jag betona: Han har lyckats med en försvarlig mängd texter. Misslyckandena försvinner nog i mästerverksmixen.

Tag och läs!

Tryggve Lundh

Sanning och konst. Samtalsbok om Sven Lindqvists författarskap

En av de författare som påverkat sin samtid, och mig, mest är onekligen Sven Lindqvist, född 1932 och producent av drygt 30-talet böcker, mängder av artiklar, forskningsanalyser, föredrag m.m.

Stefan Jonsson, själv författare – båda har haft en tid i DN med bland andra Olof Lagercrantz som bollplank och inspiratör – och professor vid Linköpings universitet, har efter många samtal med Lindqvist nu sammanställt en samtalsbok ”Sanningskonst” (Albert Bonnier förlag). Boken har disponerats i 12 kronologiska kapitel, som behandlar böckerna från ”Ett förslag” 1955 fram till ”Avsikt att förinta” 2008.  Efter dessa följer tre diskuterande kapitel om viktiga teman i författarskapet. Boktiteln sammanfattar väl Sven Lindqvist ideal:  Sanning och konst ska ses sammanflätade.

Här lånas eld också av den marxistiske litteraturkritikern György ( Georg) Lukacz, som hävdade att skönhet helt enkelt avtäcker verklighetens sanning. I boken ger också Sven Lindqvist en förklaring till sin författarmetodik, genom att i mängder av exempel, bland annat från hans epokgörande böcker om Latinamerika och Kina , skissera vägen till boken som en serie val efter idén,  i resor, forskning och montage, ordning av materialet.  Allt för att ge maximal slagstyrka.

Min läsning av samtalsboken känns extra personlig eftersom vi som nyblivna föräldrar faktiskt döpte vår äldste son efter Svens dåvarande hustru Cecilia Lindqvists lysande bok ”Resa med Aron” (1969).

Sven Lindqvist har haft och har en enorm betydelse för svensk och internationell samtidsdebatt även om, vilket han klart säger, många av hans kloka förslag aldrig realiserats. Det beror, säger han, på att  makthavare aldrig har vågat ställa sig frågan: Exakt vad kostar nuvarande samhällsordning människan, samhället och ytterst planeten.  En av de teser han aktivt drivit, framförallt i senare böcker som  ”Utrota alla jävla”, ”Terra Nullius”, ”Avsikt att förinta” är det europeiska ansvaret för folkmorden, långt utöver Hitler och Stalin, och hur dessa fortsätter med hänvisning till eurocentrism och krav på politiskt, ekonomiskt herravälde.

Två böcker sticker annars ut extra i det stora författarskapet och de framstår som lika aktuella och behövda idag som när de skrevs:  Debutboken ”Ett förslag”, 1955 och ”Myten om Wu Tao-Tzu”, 1967. I den första definierar han författarrollen och fastslår att moralen enbart kan vara konkret och i ”Myten” slutar resonemanget om vikten av att låta estetik sammanfalla med sanning med en dyster framtidsförutsägelse om fortsatta folkmord och ökad nationalism. Samtalsboken är fint försedd med fotoillustrationer och verkförteckningar.

Tag och läs!!!

Tryggve Lundh

Äldre inlägg Nyare inlägg

© 2021 Torshälla Antikvariat

Formgivning Anders NorenUpp ↑