Kategori: Antikvariatbloggen (sida 1 av 6)

Enquist död men litteraturen lever

Läste om P.O. Enquist tragiska bortgång igår och idag fylls sidor av hyllningar till honom och hans stora författarskap. Jag delar uppskattningen och recenserade honom i flera tidningar under åren, tillsammans med Håkan Boström, särskilt här i Folket.

Enquist träffade jag bara en gång, under mina universitetsår i Uppsala, då jag bevistade ett symposium där han bjöds in under temat Den dokumentära romanen. Han var ju redan då ryktbar med ex.vis romanerna Legionärerna (1968) och Sekonden (1971). Jag frapperades redan då över hur stilla och mjukt, eftertänksamt han formulerade sig och hans lite torra humor. Han verkade lite grå, men sällsamt hederlig i alla korsvindar som blåste dessa år. Sedan har jag följt honom metodiskt och har väl läst allt av honom i bokform på svenska och även följt hans arbete som dramatiker och debattör.

Tänker nu återvända till hans texter och läsa om. Börjar nog med hans självbiografiska storverk ”Ett annat liv”(2008, Norstedts) som jag skrev uppskattande om i Folket och som på ett enastående sätt gör en mix av den strängt religiöst uppfostrade Hjoggbölepojkens liv, leverne och mångåriga arbete med ord och skapande gestaltning. Och hans intensiva kamp med självförtroende, skrivstress och ett förtärande missbruk.

Men jag läser också om hans enorma Västerbottenskildring ”Musikanternas uttåg ( Norstedts, 1978) om Burebor, Hjoggbölingar vid sågverket etc. i klaschen mellan fromhet och socialism vid sekelskiftet, där några liksom Stadsmusikanterna i Bremen i sagan kanske i det verkliga livet vågade tro att ”det gives alltid något bättre än döden”. Trots allt. För P.O. började det 1934 men det behöver inte sluta 2020. Vi läser honom!

Tag och läs!

Tryggve Lundh

Ensam igen….

Långnovellen ”Ensam” (1903) är jämte ”Den romantiske klockaren på Rånö” (i Skärkarlsliv, 1888) och ”Ett halvt ark papper” (ur Sagor, 1903) Strindbergs bästa novell, I denna nyupplaga från 2012, återkommer ”Ensam” med ”Ett halvt ark papper” och två bra, understödjande essäer av Per Magnus Johansson och med ett efterord om fredsnovellen ”Samvetskval” från 1884 som också ingår i volymen av Anna Ek, Svenska Freds – och Skiljedomsföreningen. Dessutom ingå ”Betraktelser på kyrkogården” (1896) om vandringarna på kyrkogården i Montparnasse. Här samlas sålunda texter från 1884, 1896 och 1903, vilket 2012 var en fin volym till hundraårsminnet av Strindbergs död 1912. ”Ensam” skildrar Strindbergs återseende, efter exilåren, av Stockholm under uppbrottsåret från Harriet Bosse, Lindelöws förlag skriver att denna upplaga är reviderad och anger, utan markeringar i boken, att förlaget ”moderniserat Strindbergs lite ålderdomliga sätt att använda svenskan”. Sådant textkladd borde ha upphört i och med den textkritiska utgivningen av August Strindbergs Samlade Verk.

Men, tag och läs!

Tryggve Lundh

Hesse goes east…

Österlandsfärden

Herman Hesse (1877-1962) erhöll nobelpriset 1946, kanske främst för Glaspärlespelet (1943), men också för böcker som Stäppvargen, Siddharta m.fl. Hesse beskriver utanförskap och sökandet efter5 ny verklighet, andlighet i en värld av oförståelse. 1931 skrev han Österlandsfärden, till svenska året efter, på svenska mest känd genom Johannes Edfeldt i serien Tyska klassiker. Österlandsfärden är närbesläktad med ovan nämnda verk och vill skapa något nytt efter 1:a världskrigets ekonomiska och moraliska ruiner. Hesse inspireras av ungdomens ”Wandervogelrörelse”, dvs att i vandringar bryta med det gamla och upptäcka nya ideal. Jfr med Siddharta och Glaspärlespelet.

Huvudpersonen H.H. tillhör en vandrande orden som under flera hundra år i tid och rum sökt livets mening. En fascinerande bok där H.H. inte mäktar att följa trossatserna, men av Leo, den unge, allvise ledaren, återförs till gemenskapen. Denna nyutgåva på förlaget Bakhåll är nyöversatt av Bengt Samuelsson och hans översättning och kunniga efterord är en särskild kvalitet i den komplexa men sidglesa (94 s.) boken.

Tag och läs!

Tryggve Lundh

Tokarczuk och många fler

Få Nobelkvinnor. Klicka för större bild
Få Nobelkvinnor. Klicka för större bild

Skrev här i ett inlägg om nobelprisen i litteratur 2018 och 2019 och imponerades särskilt av polskan Olga Tokarczuk, Peter Handke hade jag ju läst sedan 70-talet. I en nobelföreläsning i ABF-akademien lyfte jag särskilt fram Tokarczuks rörlighet, mix av historia, kultur, religion, vetenskap etc. kort sagt hennes vilja att skapa sammanhang över gränser, barriärer. Vad gäller Svenska Akademien har ju – historiskt sett, även om det nu på senheten har bättrats något – könet stått i vägen och inför prisprocessen nu 2020 har faktiskt bara 15 kvinnor erhållit nobelpriset i litteratur. Selma Lagerlöf var 1909 den första och Olga Tokarczuk är den senaste, hon fick priset 2018.

Nu i Coronatider och annars också hoppas jag att ni läser Selma och Olga. Jag leder flera litteraturcirklar i ABF:s regi och en av de roligaste är just cirkeln om Nobelkvinnor, där vi nu har diskuterat 9 av de 15 prisbehängda.

Läsning av Selma Lagerlöf kan börja var som helst, men särskilt uppskattar jag hennes fenomenala, gripande ”Kejsarn av Portugallien” från 1914. Vad gäller Olga Tokarczuk kan vi också börja varsom. t. ex i mastodontromanen ”Jakobsböckerna”, den vidunderliga ”Löparna” eller varför inte med hennes eleganta, tragiska roman med deckarintrig ”Styr din plog över de dödas ben” från 2009. Också denna bok har vi i vår litteraturcirkel.

Tag och läs!

Tryggve Lundh

Nobelpriset 2018 och 2019

Den 6 december föreläser jag för ABF-Akademin i Eskilstuna om de två nya nobelpristagarna Olga Tokarczuk och Peter Handke utifrån deras erhållna nobelpris i litteratur för 2018 respektive 2019.

Peter Handke har jag fortlöpande läst och skrivit om i den nu sedan ett antal år så tragiskt avsomnande tidningen Folket , alltsedan hans- för mig ordentligt drabbande – bok ”Målvaktens skräck vid straffspark” (Bonniers, 1971.

Till Handke och Tokarczuk återkommer jag före och efter nobelprisutdelning och min föreläsning. Nu vill jag bara fästa er uppmärksamhet på Olga Tokarczuks författarskap som jag bara börjat lära känna genom tre böcker. Och idag må det räcka med att anbefalla er att snabbt tillägna er nu i slutet av oktober hennes lysande stora roman ”Daghus, natthus” (Ariel förlag, på svenska 2016) som i olika avgränsade och sammanbundna avsnitt behandlar liv och drömmar i den sydpolska staden Nowa Ruda i Sudetbergen, gränsande till Tjeckien och särskilt byn Pietno, som hon öppnar för oss materiellt och mentalt i berättelser från dåtid och nutid, och som visar att geografin och det förflutna, trots gränsändringar etc. aldrig upphör att påverka oss i vår vardag och våra drömmar. Det var faktiskt längesedan jag läste något så fascinerande och uppfordrande som detta.

Det får räcka så. Tag och läs!

Tryggve Lundh

Strindberg igen. Läs breven!!!

Jag håller som tidigare år en hel del föredrag om Strindberg även 2019 och nu i höst har jag föreläst för ABF Eskilstuna och i mitt Torshällaantikvariat om ”Den historiske Strindberg” respektive ”Den lyriske Strindberg”. Den 7 november kl 18.30 föreläser jag på Multeum i Strängnäs om ”Strindberg och bildkonsten”.

I vår tänker jag mig litteraturcirklar i ABF:s regi om ”Strindberg resenären” och ”Strindberg brevskrivaren” . Mycket passabelt kommer så nu Kerstin Dahlbäcks brevurval ”Hemlig Skrifvelse”( Carlssons förslag, 2019) som ger ett kommenterat utdrag av hans brevskrivande 1858-1912.

Kerstin Dahlbäck, litteraturprofessor, har ägnat många år åt att digitalisera och dokumentera Strindbergs brev( I Eklund/Meidals utvåva i 22 volymer förtecknas drygt 1000 brev och fortfarande är brev okända och oklassificerade). En vedertagen beräkning, med hänsyn till okända och av Strindberg försålda och brända brev uppgår till styft 15000 brev av olika slag.

Kerstin Dahlbäck har dessutom utgivit och kommenterat Strindbergs brev – läs ”Ändå tycks allt vara osagt” – och återkommer alltså nu med ett brevurval med de viktigaste breven till olika adressater, med olika syften och dignitet. Dahlbäck utesluter många, mer affärsmässiga och pliktskyldiga brev där Strindberg diskuterar manus, korrektur, förskott m.m. i sin relation till förlag och leverantörer, men håller i urvalet en bra, balanserad linje i brevåtergivningen rörande hans relationer till fruar, vänner, ovänner och planer för böcker. Hon exkluderar i och för sig det inledande brevet 1857 om Strindbergs hälsning till föräldrarna, men det betyder mindre. Kerstin Dahlbäck definierar hans brev som aldrig syfteslösa och förenande ”uttrycksbehov som meddelelsebegär” och det ser rimligt och mycket läsvärt ut. Hennes brevurval fungerar med kommentarer och inledningar kring de i hans liv och författarskap stora förändringarna mycket väl och som bl a Sven Delblanc och andra Strindbergsforskare och läsare har kommenterat är breven avgörande i författarskapet och i sig en stor, angelägen litteratur.

Tryggve Lundh

Om humanism – föredrag

Välkomna till mitt föredrag nu på lördag i mitt antikvariat, där jag föreläser om begreppet, allmänordet men också livshållningen humanism.

Jag kretsar mellan humanismdefinitioner, filosofi, och uttryck i litteratur och funderar över gränsdragningar mellan human-mänsklig-tolerant osv. Jag tror det blir intressant. Och kommer många och bidrar blir föredraget ännu bättre. Jag visar naturligtvis verktygen – dvs böckerna som får mig att tänka bättre kring humanismen. En viktig utgångspunkt för mig är Georg Henrik von Wrights lysande bok ”Humanismen som livshållning” ( från 1978, som utkommit i flera upplagor) och som är och har varit min guide i frågan om humanism som begrepp och tillämpning. Så varmt välkomna kl 13 nu på lördag. Jag har som vanligt öppet på lördag, men innan föredraget kl. 10-12.

Välkomna!

Tryggve, Torshälla Antikvariat

Vist och vresigt

Kjell Espmark återvänder till Svenska Akademien efter en lång tids elände i denna organisation. Men han återvänder också till litteraturen, till poesin efter den senaste samlingen , folkhemssatiren ”Resan till Thule”(2017). I denna diktsamling ”Kvällens frihet” (Norstedts, 2019) använder han också sina kunskaper som litteraturvetare genom att fokusera på porträttdikter av författare, musiker etc. Hans idé är att gestalta hur den åldrade konstnären, och han är som 89-åring ju en av dem, ”bryter med sitt tidigare verk och med sin tidigare publik”(Espmarks eget förord). Han nyttjar exempel från livsöden och konstnärsskap som Beethoven, Kavafis, Goethe, Södergran m. floch citerar också lite muntert blinkande rader från exempelvis Gunnar Ekelöf och Tranströmer. Dikterna ska illustrera den vise, vresige åldrade konstnären som skriver i ”spätstil”, långtifrån livsavslutande och insmickrande. Det hela är både tänkvärt och skickligt gjort.

Så tag och läs!

Korttextsmästaren Bo Grandien

Per Wästberg följer i den digra biografin ”Bo Grandien. Diktaren, reporter, forskare” (Sv. Akademien/Atlantis, 2018) upp det fina urval texter han tidigare redigerade om stockholmskännaren, författaren Bo Grandien med det suggestiva namnet ”Japanen som försvann”(W&W, 2018). Biografin ingår i Svenska Akademiens serie Svenska klassiker. Jag recenserade det tidigare urvalet i Bibliotekstjänst (BTJ) och uttryckte mitt gillande av denna svenska ”minor classic”. Och biografin fördjupar gillandet och bilden genom Wästbergs eleganta, flyhänt svepande skildring av Bo Grandiens liv ( 1932-2014) och mångskiftande författarskap. Biografin bygger i allt väsentligt på brev mellan Grandien och Wästberg, brev till och från Tomas Tranströmer och bevarade dagböcker. I boken beskrivs också relationen till vännernafrån Södra Latin, kollegorna i tidskriften ”Femtiotal” och medarbetarskapet exempelvis i SvD, där Bo Grandien i ”Marginalen” drev korttexten till mästerskap. En bibliografi och ett personregister stödjer läsningen.

Läs den du också!

Ovanligt, roligt

Jag talade med en god antikvariatskund och bokläsare förra veckan och vi konstaterade, också med stöd av litterära auktoriteter, att det är svårt att skriva en roman, utan egentliga komplikationer, problem. Kort sagt det är ovanligt att lyckas skriva enbart roligt, kanske idylliskt.

Bättre har det nog gått i England med enormt lyckade och roliga böcker av exempelvis Dickens (Pickwickklubben) eller J.K. Jerome med succén Tre män i en båt, eller P.G. Wodehouses böcker om Jeewes och Bertie Wooster.

Och givetvis har vi Piraten och några till kanoner på svenska. Ändå kändes det lite befriande och ovanligt, roligt, när jag nu genom en bokbeställning, fick tag i och hann snabbläsa Gustave Lunds, debutroman ”Kvinna med blå sammetshatt, från 1996 (Sellin & partner förlag). Boken är närmast en wodehouseparafras och faktiskt obetalbart rolig. Gustave Lund har mer gjort sig känd som skådespelare, målare och framförallt musiker i JustD (Gurra G) och för musikskapande till klassisk teater.

”Kvinna med blå sammetshatt” handlar i och för sig om ett problem, en tavelstöld men förlorar sig underbart i en väldigt anglofil högreståndsmiljö liknande den i Wodehouses böcker så fint frammejslade figuren, lättingen Bertie Wooster. Här heter han John Sommersley, ständigt lätt beskänkt och på jakt efter whiskey, öl eller pengar.

Roligt var ordet, Någon moral syns inte. Möjligen att inte bli som John eller de övriga karaktärerna i boken. En bagatell. Men en rolig sådan!

Tag och läs!

Äldre inlägg

© 2020 Torshälla Antikvariat

Formgivning Anders NorenUpp ↑