Kategori: Antikvariatbloggen (sida 1 av 6)

Om humanism – föredrag

Välkomna till mitt föredrag nu på lördag i mitt antikvariat, där jag föreläser om begreppet, allmänordet men också livshållningen humanism.

Jag kretsar mellan humanismdefinitioner, filosofi, och uttryck i litteratur och funderar över gränsdragningar mellan human-mänsklig-tolerant osv. Jag tror det blir intressant. Och kommer många och bidrar blir föredraget ännu bättre. Jag visar naturligtvis verktygen – dvs böckerna som får mig att tänka bättre kring humanismen. En viktig utgångspunkt för mig är Georg Henrik von Wrights lysande bok ”Humanismen som livshållning” ( från 1978, som utkommit i flera upplagor) och som är och har varit min guide i frågan om humanism som begrepp och tillämpning. Så varmt välkomna kl 13 nu på lördag. Jag har som vanligt öppet på lördag, men innan föredraget kl. 10-12.

Välkomna!

Tryggve, Torshälla Antikvariat

Vist och vresigt

Kjell Espmark återvänder till Svenska Akademien efter en lång tids elände i denna organisation. Men han återvänder också till litteraturen, till poesin efter den senaste samlingen , folkhemssatiren ”Resan till Thule”(2017). I denna diktsamling ”Kvällens frihet” (Norstedts, 2019) använder han också sina kunskaper som litteraturvetare genom att fokusera på porträttdikter av författare, musiker etc. Hans idé är att gestalta hur den åldrade konstnären, och han är som 89-åring ju en av dem, ”bryter med sitt tidigare verk och med sin tidigare publik”(Espmarks eget förord). Han nyttjar exempel från livsöden och konstnärsskap som Beethoven, Kavafis, Goethe, Södergran m. floch citerar också lite muntert blinkande rader från exempelvis Gunnar Ekelöf och Tranströmer. Dikterna ska illustrera den vise, vresige åldrade konstnären som skriver i ”spätstil”, långtifrån livsavslutande och insmickrande. Det hela är både tänkvärt och skickligt gjort.

Så tag och läs!

Korttextsmästaren Bo Grandien

Per Wästberg följer i den digra biografin ”Bo Grandien. Diktaren, reporter, forskare” (Sv. Akademien/Atlantis, 2018) upp det fina urval texter han tidigare redigerade om stockholmskännaren, författaren Bo Grandien med det suggestiva namnet ”Japanen som försvann”(W&W, 2018). Biografin ingår i Svenska Akademiens serie Svenska klassiker. Jag recenserade det tidigare urvalet i Bibliotekstjänst (BTJ) och uttryckte mitt gillande av denna svenska ”minor classic”. Och biografin fördjupar gillandet och bilden genom Wästbergs eleganta, flyhänt svepande skildring av Bo Grandiens liv ( 1932-2014) och mångskiftande författarskap. Biografin bygger i allt väsentligt på brev mellan Grandien och Wästberg, brev till och från Tomas Tranströmer och bevarade dagböcker. I boken beskrivs också relationen till vännernafrån Södra Latin, kollegorna i tidskriften ”Femtiotal” och medarbetarskapet exempelvis i SvD, där Bo Grandien i ”Marginalen” drev korttexten till mästerskap. En bibliografi och ett personregister stödjer läsningen.

Läs den du också!

Ovanligt, roligt

Jag talade med en god antikvariatskund och bokläsare förra veckan och vi konstaterade, också med stöd av litterära auktoriteter, att det är svårt att skriva en roman, utan egentliga komplikationer, problem. Kort sagt det är ovanligt att lyckas skriva enbart roligt, kanske idylliskt.

Bättre har det nog gått i England med enormt lyckade och roliga böcker av exempelvis Dickens (Pickwickklubben) eller J.K. Jerome med succén Tre män i en båt, eller P.G. Wodehouses böcker om Jeewes och Bertie Wooster.

Och givetvis har vi Piraten och några till kanoner på svenska. Ändå kändes det lite befriande och ovanligt, roligt, när jag nu genom en bokbeställning, fick tag i och hann snabbläsa Gustave Lunds, debutroman ”Kvinna med blå sammetshatt, från 1996 (Sellin & partner förlag). Boken är närmast en wodehouseparafras och faktiskt obetalbart rolig. Gustave Lund har mer gjort sig känd som skådespelare, målare och framförallt musiker i JustD (Gurra G) och för musikskapande till klassisk teater.

”Kvinna med blå sammetshatt” handlar i och för sig om ett problem, en tavelstöld men förlorar sig underbart i en väldigt anglofil högreståndsmiljö liknande den i Wodehouses böcker så fint frammejslade figuren, lättingen Bertie Wooster. Här heter han John Sommersley, ständigt lätt beskänkt och på jakt efter whiskey, öl eller pengar.

Roligt var ordet, Någon moral syns inte. Möjligen att inte bli som John eller de övriga karaktärerna i boken. En bagatell. Men en rolig sådan!

Tag och läs!

Om skam och skuld Studentjubileet

Franz Werfel (1890-1945), född i Prag och flykting 1938 till USA undan judeförföljelserna, var som tyskspråkig, expressionistisk författare nära vän med bl a Franz Kafka, I Sverige är han väl mest känd för romanerna ”Sången om Bernadette” och ”De fyrtio dagarna på Musa Dagh” om folkmordet i Turkiet på armenier, men Werfel skrev också noveller, dramer och poesi.

”Studentjubileet. Historien om en ungdomssynd” utkom på tyska 1927 och översattes redan 1931 av Karl Fägersten. I denna nyupplaga på Nilsson förlag, i  klassikerserien Absint (här nr 13), har översättningen varsamt reviderats av Anette Björkqvist och romanen har försetts med ett informativt efterord av Ivo Holmqvist. ”Studentjubileet…” är en välskriven, gripande berättelse där undertiteln ”Historien om en ungdomssynd” är den viktiga. Jubileet är mer händelsen när avgångsklassen från 1902 återses 25 år senare och ganska stelt, tvunget umgås, talar minnen från skoltiden, minns skolkamrater och särpräglade lärare. Men den egentliga huvudpersonen som saknas, den flera minns, är den introverte, mobbade, ”geniet” Franz Adler. Honom trodde bokens berättare, hovrådet Sebastian, sig ha glömt bort, men han tränger sig in plågsamt långt senare.

Stark berättelse! Tag och läs!

Tryggve Lundh

Karibisk kanon

Alexandra Pascalidou skapade en hel del rubriker när hon i höstas lanserade det alternativa nobelpriset i litteratur i ett läge när Svenska Akademien totalhavererat och då inget nobelpris utdelas 2018.

Hon hade trögt före i portgången då hon fick tji av några kandidater, typ Haruki Murakami, som artigt tackade nej, men i realiteten tydligt betackade sig för ”äran”. Och själv är jag väldigt undrande över tilltaget också.

Men prisprocessen gick vidare och så utsågs Maryse Condé (född 1937) , författare från Guadeloupe och professor i litteratur vid Columbia University i New York till mottagare. Condé rankas allmänt som den karibiska litteraturens främsta levande företrädare, har fått många priser och skrivit ett tjugotal romaner, varav flera är översatta till svenska.

Jag blev nyfiken och har nu läst några av dessa böcker och anbefaller kraftigt exempelvis Célanire från 2000 och översatt av Kristina Ekelund 2017 för Leopard förlag. 

Romanen skildrar ett kvinnoliv i dubbelprojicering med en tillvaro i Guadeloupe och en tid i Elfenbenskusten, dvs händelser och miljöer i såväl Karibien som Afrika och i olika livsfaser och åldrar i Célanires liv.

Handlingen är elegant turnerad och väldigt skör att avslöja, men Célanire är besatt av att utforska det övergrepp som gjordes av henne som nyfödd och att söka sina rötter, sina föräldrar utifrån sin nuvarande tillvaro som föreståndare för en förfallen katolsk missionsskola i Adjame-Santay, dvs i det franskkontrollerade Elefenbenskusten.

Och Maryse Condé låter exemplet karriärkvinnan Célanire beskriva hur kolonialism och neokolonialism brutalt förtryckt båda länderna men hur kvinnokraft och stark inhemsk kultur inklusive mytologi och ockultism var vapnen emot kolonialism och mänsklig och materiell exploatering.

Och det som känns särskilt äkta i berättelsen är den öppna redovisningen av Célanires mycket beräknande och alls inte sympatiska natur.

Tag och läs denna kraftfulla karibkanon!

Tryggve Lundh

Kallifatides om två krig

Theodor Kallifatides är en av mina absoluta skönlitterära favoriter. Mina personliga höjdpunkter här är Afrodites tårar (1996),Herakles (2006), och Det gångna är inte en dröm (2010). Men också ”Ännu ett liv”(2017) där han bevisar att ålder är skrivarerfarenhet och att han är långt ifrån slutskriven än.

Den nya boken innehåller vad som skulle kunna betecknas som han adelsmärke. Att spinna en berättelse kring personliga erfarenheter, använda både barnets,den vuxnes perspektiv och avspänt, ledigt använda Greklands historia och mytologi i skildrandet.

I den nya boken, Troja”(Bonniers, 2018) gör han det genialt enkelt men med stort läsvärde. Pojken i byn hukar under bomber i den av nazisterna ockuperade byn under andra världskriget. Han är djupt förälskad i byns vackra lärarinna, som under det obligatoriska skyddet -för att fördriva tiden, men också skola barnen – berättar om Homeros Iliaden. En klassisk berättelse om kärlek – Paris och Helena och om krig, svek och vänskap. Och om ofattbar skönhet och grymhet. En grymhet som barnen möter när nazisterna straffar gerillamordet på en tysk militär med kollektiva avrättningar.

Och pojken, i mycket en ung Theo , hans Dimitra som i mycket blir hans sköna Helena när fröken förälskar sig i en vacker tysk och hela klassen lär sig läsa, växa och skilja på ont och gott.

Mycket bildande, och fostrande! Tag och läs!

Tryggve Lundh

”De som dödar drömmar sover aldrig” – Guillous nya roman

Jan Guillou ”Att skriva sig själv på ryggen”

Guillou skriver vidare på sin oerhört ambitiösa romanidé att föra släkten Lauritzen från Brobyggarna (Pirat, 2011) från tiden före första världskriget fram till idag. Och handlingen och personerna som avlöst varandra har nu hamnat i Sverige och är nu i del VII om det stora århundradet i svenskt 1970-tal, efter att i den förra boken med titeln 1968 ( Pirat, 2017) ha passerat vänstervågen och i årets bok landat i sent 70-tal. Den nyaboken har jag nu läst och den heter ”De som dödar drömmar sover aldrig”(Pirat, 2018). Erik, med drag av Eric Ponti eller Eric i ”Ondskan”( 1981) arbetar nu hos Henning Sjöstrand, lätt maskerad kändisadvokat, men har ett annat liv där han finns inom en hemlig vänsterrörelse.

Jan Guillou skriver här sig så att säga själv på ryggen, för fram skeendet till sig själv och den tid då han som debattör och författare tog ett stort personligt ansvar i att berätta vad som sig tilldrog och tilldrag i idyllen Sverie och jag kommer själv ihåg mer och mer, vid läsningen, från min tid i exempelvis FiB/Kulturfront under 70-talet och den upprörande processen under den s.k. IB-affären, Sveriges egen Watergateskandal.

Guillou skriver snabbt, journalistiskt nu om alter egot Eric Letang, plockar i och för sig en del lätta, retoriska poäng, men håller stil och angelägenhetsgrad väl upp till slitet, då Guillou gör en ny twist genom att på slutsidorna låta läsaren få möta – just det, ingen mindre än Carl Hamilton.

Tag och läs! och läs gärna Brobyggarserien i ordning. Ni får en skönt partisk, men enligt mig, tydlig och sanningsenlig historielektion mitt i släkthistoriegestaltandet.

Tryggve Lundh

Skönlitteraturens Sörmland

Den 18 augusti kl 13-15 föreläser jag om Skönlitteraturens Sörmland på Torshälla Antikvariat. En affisch finns här intill. Ja, ämnet är överrikt och jag ger en del exempel på författarskap och böcker såväl historiskt, kronologiskt som tematiskt.

Men jag startar inte helt i blindo och efter eget skön. Det finns några bra antologier att utgå från. Jag gör här reklam för ”Röster i Sörmland”, En Bok för alla, 1996, en bra översikt sammanställd av författaren Håkan Boström, som har goda kunskaper i ämnet.

Röster i Sörmland innehåller textavsnitt från Sigurdsristningen till Göran Greider och boken avslutas av korta, men användbara författarpresentationer.

Jag hoppas ni söker boken, och besöker mitt antikvariat såväl före, under och efter föreläsningen givetvis.

Som ett kort smakprov väljer jag här en av svensk litteraturs allra största brevskrivare, i volym och bredd bara överträffad av Strindberg och någon till. Jag syftar på Adolph Törneros (1794-1839), professor, romantiker men absolut en av våra största landsbygdsskildrare: Se här:

”Sörmländska utsikter har i allmänhet något rentvättat och snyggt. Därtill bidrager dels de många vattnen, som drager sig över hela landet, dels den styva lerjorden, som antingen bär ingenting eller också en stark och frodig gröda, dels den överflödiga ängsmarken och den med lövskog melerade betesmarken, dels de bestämda bergshöjningarna, som ej duger till annat än att bära hög, tät och duktig barrskog. ”…

(Ur Brev till F.B. Ulfsparre, 1833)

Håkan Nessers infernaliska Intrigo

Under många år, och när det begav sig i främst tidningen Folket, recenserade jag den språkskicklige Håkan Nessers böcker, såväl de mer spänningsinriktade kring detektiverna i Maardam (van Veeteren m. fl.) och Gunnar Barbarotti som de mer filosofiska kring Kumla, Carmine Street, Winsford och annorstädes.

Nu är han högvilt också  i cineastiken genom tre internationella storfilmer i Intrigotrilogin i regi av Daniel Alfedson. Och nog känns han som högvilt också nu när jag just läst hans nya bok Intrigo (Albert Bonniers förlag, 2018) som utgörs av en samling av hans bästa romaner och noveller: Rein, Kära Agnes, Ormblomman från Samaria,  All information i fallet och den otäckt välformulerade, nyskrivna kortromanen Tom.

Håkan Nesser har inte alltid den stora sociala, samhällsromanen i sikte, som kollegan, den nu tragiskt bortgångne Henning Mankell, men han har en språklig exakthet och en rikedom som imponerar och som tränger igenom de flesta pliktläsningsskikt ner till själva essensen, existensen. Har ni inte läst Nesser tidigare så börja med ”Flugan och evigheten” eller ”Barins triangel” . Eller haka på med denna bok – ”Intrigo”.

Det räcker nog här för mig  med att exemplifiera med den alldeles lysande, perspektivvändarberättelsen Rein, där ni oupphörligen kommer att fundera på vem som är brottslingen och vad är egentligen brottet eller den infernaliska inledningsnovellen Tom om skuld, straff och ständig återupprepning.

Alltså: Tag och läs!

Tryggve Lundh

 

Äldre inlägg

© 2019 Torshälla Antikvariat

Formgivning Anders NorenUpp ↑